-
Huvudvärk
Kronisk tomhetskänsla
Varma/kalla svallningar
Hyperventilering
Självhat.
Extremt jävla självhat.
Kronisk tomhetskänsla
Varma/kalla svallningar
Hyperventilering
Självhat.
Extremt jävla självhat.
Himlen är oskyldigt blå
Har haft en rätt fin dag ändå, inte så mycket att gnälla på. Bara det att dom borrade som galningar när jag kom hem. Jävla missfoster. Fick ett damputbrott och satte på Slipknot på högsta volym. Typ det enda som funkar.
Ser fram emot nästnästa helg. Tyvärr kan jag inte berätta vad jag ska göra attifall en människa läser detta. Men kul ska det bli :D Sofia fyller ju 18 år så. Grattis till henne. Längtar till min födelsedag som FAN. Ska till Köpenhamn den helgen och festa. Iz awezum.
You already know how this will end
Jag är så trött på att orka. Orka le, orka fejka, orka vara lycklig i två sekunder. Jag är bara trött, utmattad. Jag insåg för några sekunder sen att eftersom jag bara har 900:- på mitt sparkonto, som ska gå till Johans present (inte för att ens det räcker till..), kommer jag inte kunna åka ner till honom. På länge. Jag som hade tänkt överraska honom, eftersom jag trodde att jag hade mer pengar än vad jag har. Men världen hatar ju mig så.
Jag finner ingen mening med att hoppas på att saker ska lösa sig längre. Att jag på något mirakulöst sätt ska börja må bra. Det finns ingenstans jag kan vända mig för hjälp känns det som. När jag behöver den som mest.
Livet är så jävla orättvist. Jag är så avundsjuk på människor som föds med en silversked i munnen. Som får allt serverat på ett silverfat. Som inte behöver kämpa. Där en dålig dag är när en nagel går av. Som bara behöver åka med på en fucking jävla rulltrappa medan vi andra kämpar oss upp för en spiraltrappa som aldrig tar slut och vars dåliga dagar innefattar ren och skär panik.
Kan inte något bra bara landa ner i mitt knä också? Kan inte jag få ha lite tur i livet? Kan jag få slippa mina komplex och min ångest för en dag?
Får väl inse att livet är orättvist. Men jag kan bara inte acceptera det. Jag är fullt medveten om att livet blir vad man gör det till, precis som alla små händelser i livet. Men vad gör man när man inte orkar ändra på saker längre? Det går ju ändå bara åt helvete. Som att försöka dividera med 0. Det går inte.
Jag finner ingen mening med att hoppas på att saker ska lösa sig längre. Att jag på något mirakulöst sätt ska börja må bra. Det finns ingenstans jag kan vända mig för hjälp känns det som. När jag behöver den som mest.
Livet är så jävla orättvist. Jag är så avundsjuk på människor som föds med en silversked i munnen. Som får allt serverat på ett silverfat. Som inte behöver kämpa. Där en dålig dag är när en nagel går av. Som bara behöver åka med på en fucking jävla rulltrappa medan vi andra kämpar oss upp för en spiraltrappa som aldrig tar slut och vars dåliga dagar innefattar ren och skär panik.
Kan inte något bra bara landa ner i mitt knä också? Kan inte jag få ha lite tur i livet? Kan jag få slippa mina komplex och min ångest för en dag?
Får väl inse att livet är orättvist. Men jag kan bara inte acceptera det. Jag är fullt medveten om att livet blir vad man gör det till, precis som alla små händelser i livet. Men vad gör man när man inte orkar ändra på saker längre? Det går ju ändå bara åt helvete. Som att försöka dividera med 0. Det går inte.
Ingenting någonsin
Ligger och undrar vad fan jag har gjort för att förtjäna det här. Panikångesten, ilskan, pressen.
Visst, jag skulle kunna ha det såååå mycket värre. Men just nu orkar jag inte tänka i dom banorna. Ångesten gör mig illamående, blev spyfärdig under tidigare panikattack, antibiotikan gör mig ännu mer illamående och ger mig huvudvärk, skolan suger, livet suger.
Jag saknar min syster. Och Johan. Sofia ska ringa mig snart. Behöver verkligen träffa någon.
Klarade inte av att gå till skolan idag. Fjärde dagen och jag är redan slut. Både fysiskt och psykiskt. Jag vet inte var jag ska ta vägen. BUP kan inte hjälpa mig. Jag vet inte vad som är fel, på riktigt. Jag kan bara gissa. Dra egna slutsatser. Som man inte ska egentligen.
Fuck the system.
Visst, jag skulle kunna ha det såååå mycket värre. Men just nu orkar jag inte tänka i dom banorna. Ångesten gör mig illamående, blev spyfärdig under tidigare panikattack, antibiotikan gör mig ännu mer illamående och ger mig huvudvärk, skolan suger, livet suger.
Jag saknar min syster. Och Johan. Sofia ska ringa mig snart. Behöver verkligen träffa någon.
Klarade inte av att gå till skolan idag. Fjärde dagen och jag är redan slut. Både fysiskt och psykiskt. Jag vet inte var jag ska ta vägen. BUP kan inte hjälpa mig. Jag vet inte vad som är fel, på riktigt. Jag kan bara gissa. Dra egna slutsatser. Som man inte ska egentligen.
Fuck the system.
Jag har en vän som kallar mig känslig
http://valpejl.se/kompass/resultat?ramverk=ja&state=1bababaacDAcbbababca-baaAA--aacaacaa-00000aaaaa0000&sortering=resultat&p=2&p=55&p=5&p=1&p=3&p=4&p=68&p=110&p=524&p=532
Jahapp. Mina åsikter stämmer bäst överens med Sverigedemokraternas. Synd att jag inte får rösta i år dock. Men jag var ändå rätt säker på att jag skulle röstat på Piratpartiet eller Moderaterna, kanske ska fundera över det igen.
I övrigt förstår jag inte varför man skulle klassas som rasist bara för att man röstar på SD. Visst att dom överdriver lite när dom vill återinföra mer svensk kultur i grundskolan osv. Men som många andra inte riktigt tycks kunna greppa är vårt invandringspolitik åt helvete. Om det inte var lika stor segregation skulle det vara lättare. Många svenskar, inklusive jag, tycker att invandrare ska anpassa sig samt lära sig svenska språket när dom kommer till vårat land. Och javisst, det är mer än rätt. Men hur i helvete ska det gå till när dom inte får leva med oss? Dom kommer hit med helt olika värderingar, en helt annan kvinnosyn, och det är väl mer än självklart att dessa värderingar består om dom fortsätter leva med andra likasinnade människor istället för svenskar som kan bidra med andra syner på livet och andra värderingar.
Jag har aldrig haft något emot invandrare direkt. Bara en speciell sorts, som vägrar anpassa sig. Som tror att man är rasist bara för att man kan bli arg och det råkar vara på just en invandrare. Sen när kan inte invandrare vara rasister också? Jag skulle också kunna gå runt och anklaga alla invandrare för att vara rasister så fort dom går på mig. Men det gör jag inte. För jag vet bättre.
Vet du bättre?
Pappa kom hem med godis igår. Fan.
Kissar som en jävla galning och SAATANA PERKELE vad det svider. Måste jag få sån här skit hela tiden?
På tal om skit skickade min doktor iväg en ny remiss till Danderyd för gallblåsan. Dom skicka en i september förra året, inte fan har jag blivit kallad för det. Suck.
I övrigt har jag fortfarande ångest, men jag känner inte av någon panik idag iallafall. Skönt. Måste ta en cigg. Som ni kanske förstår har jag inte lyckats sluta än. Men i oktober/november ska jag sluta tillsammans med Laura och Krullis. Det kommer gå åt helvetete.
Jahapp. Mina åsikter stämmer bäst överens med Sverigedemokraternas. Synd att jag inte får rösta i år dock. Men jag var ändå rätt säker på att jag skulle röstat på Piratpartiet eller Moderaterna, kanske ska fundera över det igen.
I övrigt förstår jag inte varför man skulle klassas som rasist bara för att man röstar på SD. Visst att dom överdriver lite när dom vill återinföra mer svensk kultur i grundskolan osv. Men som många andra inte riktigt tycks kunna greppa är vårt invandringspolitik åt helvete. Om det inte var lika stor segregation skulle det vara lättare. Många svenskar, inklusive jag, tycker att invandrare ska anpassa sig samt lära sig svenska språket när dom kommer till vårat land. Och javisst, det är mer än rätt. Men hur i helvete ska det gå till när dom inte får leva med oss? Dom kommer hit med helt olika värderingar, en helt annan kvinnosyn, och det är väl mer än självklart att dessa värderingar består om dom fortsätter leva med andra likasinnade människor istället för svenskar som kan bidra med andra syner på livet och andra värderingar.
Jag har aldrig haft något emot invandrare direkt. Bara en speciell sorts, som vägrar anpassa sig. Som tror att man är rasist bara för att man kan bli arg och det råkar vara på just en invandrare. Sen när kan inte invandrare vara rasister också? Jag skulle också kunna gå runt och anklaga alla invandrare för att vara rasister så fort dom går på mig. Men det gör jag inte. För jag vet bättre.
Vet du bättre?
Pappa kom hem med godis igår. Fan.
Kissar som en jävla galning och SAATANA PERKELE vad det svider. Måste jag få sån här skit hela tiden?
På tal om skit skickade min doktor iväg en ny remiss till Danderyd för gallblåsan. Dom skicka en i september förra året, inte fan har jag blivit kallad för det. Suck.
I övrigt har jag fortfarande ångest, men jag känner inte av någon panik idag iallafall. Skönt. Måste ta en cigg. Som ni kanske förstår har jag inte lyckats sluta än. Men i oktober/november ska jag sluta tillsammans med Laura och Krullis. Det kommer gå åt helvetete.
Grus
Världen hatar nog mig. Srsly. Igår fick jag urinvägsinfektion, jag är förkyld, jag har inte min finaste pojke vid min sida och skolan kommer bli ett helvete i år. Det känns inte riktigt bra.
Har varit hemma idag. Skulle till doktorn och sen mådde jag galet illa. Vet inte om det var på grund av all ångest menmen. Jag kommer nog bli cpsjuk nu när jag börjar ta antibiotika. Ser fram emot det. Speciellt såhär vid skolstarten. Kanske inte. Har varit nära panikattack hela dagen. Vågar inte gå och duscha attifall den skulle komma då. Jag har verkligen problem -.-
Förutom att sitta hemma och vara deprimerad har jag faktiskt varit i stan, tro't eller ej, och haft lite fint sällskap. Hamsterpajare och dylikt. Oron försvann då ett tag. Men nu är jag ensam igen. TJOHO.
Fan vad jag gnäller. Men det är det min blogg är till för. Så FFFFFFFFFFFUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU!
Min doktor sa idag att jag skulle boka tid hos henne när jag fyller 18 så att jag kan bli remitterad till en vettig psykiatrisk mottagning som faktiskt kan ge mig svar. BUP är ju bara ett gäng fittor som anser att man absolut inte kan ha adhd när man har vänner och är duktig i skolan. Jag kan inte heller få någon annan diagnos för att jag är under 18, det är ju säkert bara hormoner. DOM KAN TA OCH KÖRA UPP SINA JÄVLA HORMONER NÅGONSTANS DÄR SOLEN INTE SKINER! Jävla. Usch. Typ det första jag sa när jag kom dit var att jag ville få veta vad som är fel. En diagnos. Jag är 100% säker på att någonting är fel. Men istället för att direkt säga att det inte skulle gå så tyckte dom väl att det var galet nödvändigt att låta mig gå dit FASTÄN jag hatar dom, trots att dom vet att dom inte kommer kunna ge mig svar.
Har varit hemma idag. Skulle till doktorn och sen mådde jag galet illa. Vet inte om det var på grund av all ångest menmen. Jag kommer nog bli cpsjuk nu när jag börjar ta antibiotika. Ser fram emot det. Speciellt såhär vid skolstarten. Kanske inte. Har varit nära panikattack hela dagen. Vågar inte gå och duscha attifall den skulle komma då. Jag har verkligen problem -.-
Förutom att sitta hemma och vara deprimerad har jag faktiskt varit i stan, tro't eller ej, och haft lite fint sällskap. Hamsterpajare och dylikt. Oron försvann då ett tag. Men nu är jag ensam igen. TJOHO.
Fan vad jag gnäller. Men det är det min blogg är till för. Så FFFFFFFFFFFUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU!
Min doktor sa idag att jag skulle boka tid hos henne när jag fyller 18 så att jag kan bli remitterad till en vettig psykiatrisk mottagning som faktiskt kan ge mig svar. BUP är ju bara ett gäng fittor som anser att man absolut inte kan ha adhd när man har vänner och är duktig i skolan. Jag kan inte heller få någon annan diagnos för att jag är under 18, det är ju säkert bara hormoner. DOM KAN TA OCH KÖRA UPP SINA JÄVLA HORMONER NÅGONSTANS DÄR SOLEN INTE SKINER! Jävla. Usch. Typ det första jag sa när jag kom dit var att jag ville få veta vad som är fel. En diagnos. Jag är 100% säker på att någonting är fel. Men istället för att direkt säga att det inte skulle gå så tyckte dom väl att det var galet nödvändigt att låta mig gå dit FASTÄN jag hatar dom, trots att dom vet att dom inte kommer kunna ge mig svar.
I could really use a wish right now
Jag har fått urinvägsinfektion. Som om jag inte lider tillräckligt redan. Scheisse. Orkar verkligen inte. Sitter för tillfället och lyssnar på musik. Myselipys. Har fixat Johans födelsedagspresent också, hihihihihihi! Den är briljant.
Håller på att göra en halsduk för tillfället. Jättestor. Jättegosig. Men den kommer kosta hur mycket som helst. Har redan gjort slut på 80 meter garn och har väl stickat en.. 10 centimeter. Har två garnnystan till hemma, sen får jag väl köpa mer. 85:- styck. Det är bra när man inte har pengar! Wohohoho!
Annars känner jag mig väl lika värdelös som vanligt.
Camela Leierths skiva ligger ute på Spotify, I love<3
Håller på att göra en halsduk för tillfället. Jättestor. Jättegosig. Men den kommer kosta hur mycket som helst. Har redan gjort slut på 80 meter garn och har väl stickat en.. 10 centimeter. Har två garnnystan till hemma, sen får jag väl köpa mer. 85:- styck. Det är bra när man inte har pengar! Wohohoho!
Annars känner jag mig väl lika värdelös som vanligt.
Camela Leierths skiva ligger ute på Spotify, I love<3
Glasäpplen
Tjolahopptjolahej.
Gnällfia är tillbaka. Just warnin' ya.
Kom hem från Malmö igår. Which sucked bigtime. Saknar Johan så inåt helvete. På det så började skolan idag. Jättemysigt att träffa alla mysiga (läs: dryga) människor. Mja, förutom Mange och Per ofc. Dom är faktiskt mysiga på riktigt.
Igår kom jag fram till att det borde finnas kärringfria avdelningar på tåg. Jag satt i en tyst avdelning vid ett fönster (plats med bord) och bredvid mig sitter en tjej ~25 med sin laptop och är allmänt ivägen bara. Detta gör det väldigt svårt för mig att kasta mig ut när mobilen ringer. Så jag svarar och säger att jag sitter i en tyst avdelning och att jag därmed behövde vara just det, tyst. Tant nr. 1 ser lite smått besvärad ut men jag pratade väl i knappt en minut och väldigt lågt. Strax innan jag tänkte lägga på kom tant nr. 2 tillbaka. När hon märker att jag pratar i telefon ser hon lika irriterad ut som en anka med en pinne i röven. Efter en 4-5 sekunder vänder hon sig till tant nr. 1, istället för mig, och frågar om jag vet att det här är en tyst avdelning. Som om hon tror att jag lever i en egen lite bubbla och inte hör ett dugg av vad som händer runt omkring mig. Skitförbannad som jag blev efter att dessutom inte ha rökt på en 3-4 timmar heller säger jag att ja, jag är fullt medveten om det men att det är lite svårt att ta sig ut. Då såg hon ut som en anka med två pinnar i röven. Därefter la jag på. Och bestämde mig för att vara så obnoxious som möjligt resten av resan.
Jag saknar Johan. Är bara halv utan honom. Usch.
Annars har Malmö varit helt underbart. Trots att det suger att vara borta från allihopa här hemma. Men jag måste ju passa på när det väl är lov. Jag har hela terminen på mig att umgås med mina kompisar. Johan kommer jag inte kunna finna så mycket tid till, än mindre råd. Men jag ska göra mitt bästa. Det _ska_ funka. Jag älskar honom för mycket för att ge upp.
Mah bebeh is finer than yours.
Bitch.
Nu ska jag klaga lite på mig själv också. Om du inte orkar med sånt, sluta läsa här, please.
Jag har gått upp i vikt över sommaren, as usual. Men det känns som att det är mer än vanligt nu. Och jag får damp. Seriös ångest. Jag kan inte börja träna än för att jag är sjuk. Jag kan inte be pappa börja fixa mer nyttig mat för han skulle bara tycka att jag är jättelöjlig. Men det är jag inte. Jag mår _extremt_ dåligt över hur jag ser ut just nu. Jag kan ärligt talat säga att jag hatar mig själv.
Och ja, JAG VET att jag inte är tjock. Så, nu har jag fått det sagt. Men jag har varit smalare. Och jag saknar den kroppen så abnormt mycket. Det går inte en dag utan att jag ångrar att jag bytte p-piller under den korta perioden. Det går inte en måltid utan att jag funderar på att spy upp skiten efter. Men det är inte värt brukar jag komma fram till. Dock börjar jag tvivla mer och mer på det. Det känns ändå rätt värt just nu. För jag orkar inte se ut såhär längre.
Jag hatar också det faktum att jag inte riktigt vet vem fan jag är. Jag har ingen riktig koll på hur jag vill klä mig, än mindre hur jag _kan_ klä mig utan att se ut som en jävla kossa. Allting sitter helt skevt och jag ser bara allmänt.. tjock ut. Så jag finner knappt någon motivation till att gå ut och handla kläder längre. Ingenting funkar och jag orkar inte upptäcka att jag gått upp en storlek _till_.
Det skulle vara så lätt att bara ge upp just nu. Jag kommer knappast klara av skolan i år. Eller jo, för jag är en duktig flicka så jag klarar den trots panikångesten, saknaden, hatet och pressen. För det är det jag gör. Är duktig.
Gnällfia är tillbaka. Just warnin' ya.
Kom hem från Malmö igår. Which sucked bigtime. Saknar Johan så inåt helvete. På det så började skolan idag. Jättemysigt att träffa alla mysiga (läs: dryga) människor. Mja, förutom Mange och Per ofc. Dom är faktiskt mysiga på riktigt.
Igår kom jag fram till att det borde finnas kärringfria avdelningar på tåg. Jag satt i en tyst avdelning vid ett fönster (plats med bord) och bredvid mig sitter en tjej ~25 med sin laptop och är allmänt ivägen bara. Detta gör det väldigt svårt för mig att kasta mig ut när mobilen ringer. Så jag svarar och säger att jag sitter i en tyst avdelning och att jag därmed behövde vara just det, tyst. Tant nr. 1 ser lite smått besvärad ut men jag pratade väl i knappt en minut och väldigt lågt. Strax innan jag tänkte lägga på kom tant nr. 2 tillbaka. När hon märker att jag pratar i telefon ser hon lika irriterad ut som en anka med en pinne i röven. Efter en 4-5 sekunder vänder hon sig till tant nr. 1, istället för mig, och frågar om jag vet att det här är en tyst avdelning. Som om hon tror att jag lever i en egen lite bubbla och inte hör ett dugg av vad som händer runt omkring mig. Skitförbannad som jag blev efter att dessutom inte ha rökt på en 3-4 timmar heller säger jag att ja, jag är fullt medveten om det men att det är lite svårt att ta sig ut. Då såg hon ut som en anka med två pinnar i röven. Därefter la jag på. Och bestämde mig för att vara så obnoxious som möjligt resten av resan.
Jag saknar Johan. Är bara halv utan honom. Usch.
Annars har Malmö varit helt underbart. Trots att det suger att vara borta från allihopa här hemma. Men jag måste ju passa på när det väl är lov. Jag har hela terminen på mig att umgås med mina kompisar. Johan kommer jag inte kunna finna så mycket tid till, än mindre råd. Men jag ska göra mitt bästa. Det _ska_ funka. Jag älskar honom för mycket för att ge upp.
Mah bebeh is finer than yours.
Bitch.
Nu ska jag klaga lite på mig själv också. Om du inte orkar med sånt, sluta läsa här, please.
Jag har gått upp i vikt över sommaren, as usual. Men det känns som att det är mer än vanligt nu. Och jag får damp. Seriös ångest. Jag kan inte börja träna än för att jag är sjuk. Jag kan inte be pappa börja fixa mer nyttig mat för han skulle bara tycka att jag är jättelöjlig. Men det är jag inte. Jag mår _extremt_ dåligt över hur jag ser ut just nu. Jag kan ärligt talat säga att jag hatar mig själv.
Och ja, JAG VET att jag inte är tjock. Så, nu har jag fått det sagt. Men jag har varit smalare. Och jag saknar den kroppen så abnormt mycket. Det går inte en dag utan att jag ångrar att jag bytte p-piller under den korta perioden. Det går inte en måltid utan att jag funderar på att spy upp skiten efter. Men det är inte värt brukar jag komma fram till. Dock börjar jag tvivla mer och mer på det. Det känns ändå rätt värt just nu. För jag orkar inte se ut såhär längre.
Jag hatar också det faktum att jag inte riktigt vet vem fan jag är. Jag har ingen riktig koll på hur jag vill klä mig, än mindre hur jag _kan_ klä mig utan att se ut som en jävla kossa. Allting sitter helt skevt och jag ser bara allmänt.. tjock ut. Så jag finner knappt någon motivation till att gå ut och handla kläder längre. Ingenting funkar och jag orkar inte upptäcka att jag gått upp en storlek _till_.
Det skulle vara så lätt att bara ge upp just nu. Jag kommer knappast klara av skolan i år. Eller jo, för jag är en duktig flicka så jag klarar den trots panikångesten, saknaden, hatet och pressen. För det är det jag gör. Är duktig.
Den här känslan som jag har är inte min
VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?
Det var väl.. det jag ville fråga egentligen. Ingen verkar kunna svara på den. BUP vägrade för att jag är under 18 år och det säkert bara är hormoner...
...HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA, HORMONER?! SRSLY?!
Dom måste nog ha skämtat med mig. Aja, skitsamma. Jag sitter här IGEN med en stör jävla hög ångest som sällskap. Kulkulkul. Hatar mig själv fortfarande.
Har rensat min garderob idag. Kläder doneras till bättre behövande, wie. Egentligen skulle jag slängt mer än jag gjorde, men hade jag gjort det hade jag inte haft tillräckligt mycket kläder kvar. Det känns inte bra. Att jag ogillar det mesta som finns i min garderob. Usch. Dags att skaffa ett nytt liv.
Vill göra något galet med mitt hår, men det kan jag inte. Mamma gifter sig snart. Måste ju se.. respektabel ut. Åh vad trött jag är på det. Har lust att raka av det för provokationens skull.
Och här har ni en poetisk bild på mitt öga.
Jag har ett väldigt stort problem som jag verkligen måste bli av med. När det gäller pojkvänner och drickande. Jag har absolut ingenting emot att min pojkvän dricker, det är absolut inte det. Jag dricker ju, att bli arg på honom för att han gör det vore ju rent hyckleri. Där kommer mitt problem in. Jag har ingen aning om varför, men jag blir arg och ångestfylld när jag vet att han ska dricka.
Det är också onödigt att ta upp detta med honom då det egentligen inte finns något att diskutera. Det är ett av mina problem som jag måste ta itu med.
Inte för att jag vet var jag ska börja. Är helt lost. Får väl stå ut med mig själv.
Det var väl.. det jag ville fråga egentligen. Ingen verkar kunna svara på den. BUP vägrade för att jag är under 18 år och det säkert bara är hormoner...
...HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA, HORMONER?! SRSLY?!
Dom måste nog ha skämtat med mig. Aja, skitsamma. Jag sitter här IGEN med en stör jävla hög ångest som sällskap. Kulkulkul. Hatar mig själv fortfarande.
Har rensat min garderob idag. Kläder doneras till bättre behövande, wie. Egentligen skulle jag slängt mer än jag gjorde, men hade jag gjort det hade jag inte haft tillräckligt mycket kläder kvar. Det känns inte bra. Att jag ogillar det mesta som finns i min garderob. Usch. Dags att skaffa ett nytt liv.
Vill göra något galet med mitt hår, men det kan jag inte. Mamma gifter sig snart. Måste ju se.. respektabel ut. Åh vad trött jag är på det. Har lust att raka av det för provokationens skull.
Och här har ni en poetisk bild på mitt öga.
Jag har ett väldigt stort problem som jag verkligen måste bli av med. När det gäller pojkvänner och drickande. Jag har absolut ingenting emot att min pojkvän dricker, det är absolut inte det. Jag dricker ju, att bli arg på honom för att han gör det vore ju rent hyckleri. Där kommer mitt problem in. Jag har ingen aning om varför, men jag blir arg och ångestfylld när jag vet att han ska dricka.
Det är också onödigt att ta upp detta med honom då det egentligen inte finns något att diskutera. Det är ett av mina problem som jag måste ta itu med.
Inte för att jag vet var jag ska börja. Är helt lost. Får väl stå ut med mig själv.
När man äntligen kan se
Vet inte riktigt vad meningen med detta inlägg ska vara. Kommer nog whina som vanligt. WEHO.
Kom hem från pojkvän i Malmö i tisdags. Har väl mått dåligt since, trots trevligt sällskap både tisdag och onsdag. Idag, torsdag, har väl varit rätt ensam. Har inte riktigt orkat ta mig ut. Jag har en dunkande huvudvärk som inte vill ge sig, vet fortfarande inte om den beror på gårdagens öl eller dagens kopp självförakt.
Det är rätt jobbigt att stå ut med att hata sig själv. Jag menar, jag finner snart ingen njutning i att handla kläder eftersom jag har kommit till den punkten då jag anser att ingenting passar på min halvbreda konstiga kropp med s-formade höfter. Jag har till och med kommit förbi den punkten. För att jag är fullt medveten om att min kropp inte är grotesk. Den är inte horribel. Detta gör saken bara värre. Jag vet att jag är riktigt dum i huvudet som inte kan sluta tänka på hur mycket jag hatar min kropp. Det är korkat. Absurt. Men vad i helvete ska jag göra åt saken? Det spelar ingen roll hur ofta jag får höra att jag är jättesnygg. Att jag är fin. Det kommer inte spela någon roll för att den som behöver kunna säga det är jag själv. Och det kan jag inte. Jag vill kunna. Det är inte där problemet ligger. Ärligt talat har jag ingen aning om var problemet ligger. För ovanlighetens skull. Jag brukar alltid ha sån koll.
Jag är lite av min egna psykolog. Varje dag. Jag kan analysera sönder mina problem till småbitar och ta reda på exakt vad jag behöver göra. Men jag kan aldrig utföra det. Jag vill inte heller prata med andra om min självförakt, eftersom jag vet hur ett sådant samtal skulle sluta. "Men du är ju jättesnygg", "du är inte alls ful", "skärp dig, du är ju jättefin". Cut the crap. Jag vet redan. Jag måste bara tro på det.
Apropå att ha koll så kommer jag förlora kontrollen helt snart. Har bestämt mig för att sluta röka inom en snar framtid, och då menar jag bestämt mig. Jag är livrädd. Men jag vet att jag måste. Med en pojkvän i Malmö och en garderob som behöver bytas ut måste jag. Jag måste göra det för min egen skull, för att jag ska kunna leva längre. Någon gång kommer jag väl ångra att jag lät mig själv förkorta mitt liv med x antal dagar I guess.
Jag har inte rökt på hela dagen. Men än ska jag inte sluta. Har några kvar..
Jag har inte rökt på hela dagen. Men än ska jag inte sluta. Har några kvar..
Mitt huvud dunkar fortfarande.
Anger - I feelz it
Jag lämnas återigen oförstående inför den patetiska ursäkten till människa han är. Eller, män överhuvudtaget. Kan iochförsig inte säga att jag är så mycket olik dem, jag vill ha det jag inte kan få, jag älskar öl, kvinnor, sex.. Listan kan göras lång.
MEN skillnaden mellan mig och dem är följande: JAG HAR EN SYMPATISK FÖRMÅGA. Jag _kommer ihåg_ och _värderar_ människor som hjälpt mig genom svåra tider. Jag skiter fullständigt i om vi bråkade osv. efteråt, jag minns dem med kärlek.
Något som tycks vara tämligen svårt för det manliga könet. Yep, människan jag pratar om skiter fullständigt i det faktum att jag hjälpte honom genom den, troligtvis, svåraste upplevelsen i hans liv. En förälders död. Jag fanns där. Men inte är jag värd att minnas eller att prata med överhuvudtaget. Just gotta love it.
Det som dock fungerar är att fortsätta springa till min syster och be henne köpa snus. Och sen inte lyssna på när jag säger att jag inte vill det. Känns som att man blir väldigt respekterad häromkring.
Jag har verkligen försökt att släppa det. Att han inte pratar med mig längre, eller respekterar mig alls. Men det fungerar inte. För att jag vet att jag är värd mer. Så jävla mycket mer.
Att bara kunna gå därifrån.
Det är vid såna här tillfällen jag bara har lust att lämna allt. Typ, åka utomlands eller något. Pappa klagar på att jag är sur hela tiden. WELL EXCUUUUSE MEEEE.
Gtfo please. Jag orkar inte med dig.
Dear blog.
Jag lärde mig nyss en läxa. Eller.. två. Let me break it down for ya! (Svenska: Låt mig bryta ner det för dig)
1. While making toast - DO NOT FORGET YOU'RE MAKING TOAST
2. Just because the toast is out of the toastiron it doesn't mean that it is not hot anymore - BLOW ON IT FOR CHRISTS SAKE
Sandstorm
Dags för mitt årliga blogginlägg.. TYP. Sandra klagar ju på att jag aldrig skriver :D
Så, HEJ PÅ ER. Klockan är lite för mycket och jag ska väl kasta mig i säng snart. Först ska jag lätta mitt hjärta! Wuhu! Grattis till er alla som läser detta underbara blogginlägg.
På kort tid har jag lyckats bli utbränd, kär och kunnat återhämta mig. Inte från kärleken, alla vet väl att det är en obotlig sjukdom. Men utbränd blev jag, nästan så att jag blev till kol. Skämt åsido. Det var väl inte det roligaste jag varit med om.
Jag pratar fortfarande inte med Per och Daniela. Jag har släppt det dock, frågan är om de har gjort detsamma. För mig kvittar det just nu, jag vet att jag klarar mig ändå. Det är inte farligt att släppa taget ibland.
Att fela är mänskligt, att förlåta är gudomligt. So, dom får väl fortsätta bara vara mänskliga. _Couldn't care less_.
Eh.. Vad mer.. Förgiftad av kärlek har jag blivit. Fancy. Men det är ingenting jag tänker besvära er med. Jag menar, vem behöver uppdatera sin status på facebook dagligen bara för att alla ska få veta hur mycket man älskar någon? Det är ju bara löjligt.
Fortfarande rätt likgiltig inför livet och allt det för med sig. Men det löser sig nog. Jag har börjat kunna ta lättare på allt sånt där. Har 3 veckors slapp praktik framför mig så atteeeh. Jag har tid att leva. Att andas. ÄNTLIGEN.
Ska till Köpenhamn och se Headhunterz! Awesooome! Har planerat hela sommaren och har räknat ut att jag kommer spendera minst... 5000? Men det är sjukt värt.
Den här sommaren kommer bli den bästa i hela mitt liv.
1a maj - Eckerölinjen!
13e maj - KÖPENHAMN, HEADHUNTERZ <3
25e maj - TATUERING
12 - 16e juni - Bo ensam
16 - 23e juni - Spanien!
26(?) - 2 juli - Peace & love!
Okänt datum i augusti - DECIBELL! <3
If I had a heart I could love you
Ett pistolskott rakt ut i natten - hör du mig?
Dags att skriva någonting tänkte jag. Vet inte riktigt vad. Jag är fortfarande rätt likgiltigt inställd till livet. Jag har börjat stänga in mig tror jag. Jag tror inte att någon vill förstå ändå, varför ska jag då öppna mig? Det är väl inte bra, I guess. Men egentligen.. Vad har jag fått tillbaka? Svek.
Jag älskar mina vänner, mina riktiga vänner. Inte de som går därifrån så fort allt blir lite sämre. Istället för att finnas där springer de iväg som om jag stod med ett maskingevär pekat rakt emot dem. Nejmen. Visst. Jag är ändå så van vid ensamhet. Ärligt talat står jag hellre ensam än är med falska människor.
Däremot var det bra på ett sätt. Jag behövde komma ut lite. Bland alla andra, if you know what I mean. Sluta hålla fast vid något så litet som bara sviker och försöka kasta mig ut. Skitläskigt. Men värt.
Varför dyker de upp när man gör i princip allt för att slippa se? Det är inte riktigt bekvämt när ens ex nya flickvän besöker ens bilddagbok lite då och då. Creepy snarare. Det rubbar min existens. Inte för att jag inte har kommit över det, utan för att jag blir så förbryllad och undrar vad fan de båda håller på med. Eller hon. Eller. Ja. Haha. Har undersökt lite. Hon tittar i princip bara på dem gamla bilderna på mig och honom.
Pwnd.
Stupid human needs
Är inte så taggad längre, på livet dvs. Sitter och känner mig dödssjuk fastän jag bara är lite förkyld, likt en man egentligen. Men jag är väl ganska manlig ibland.
Nyår var bäst, förutom en liten händelse i slutet som ingen kan sluta mobba mig för. Tack -.-
Annars har jag bara mina mänskliga behov och vill ha kärlek, sex, hela rubbet. Fastän jag vet att kärlek egentligen är ganska onödigt och bara ställer till det för en.
Fuck this shit.
Nyår var bäst, förutom en liten händelse i slutet som ingen kan sluta mobba mig för. Tack -.-
Annars har jag bara mina mänskliga behov och vill ha kärlek, sex, hela rubbet. Fastän jag vet att kärlek egentligen är ganska onödigt och bara ställer till det för en.
Fuck this shit.
Bluhbluh
Snart nytt år. Jag har inte varit såhär lycklig på jättelänge. Känner mig sjukt taggad på livet, jag är singel igen och känner mig starkare än någonsin tror jag. Det var ett bra beslut, men lite jobbigt. Jag behöver klara mig ensam, hur i helvete ska det gå till? Kär i kärleken.
Iofs, har mina underbara vänner. Älskar er.
FAN VAD JAG MÅR BRA.
Nyårsfest imorgon, Testo Crew. I'm lovin' it. Jag, Sarah, Krullis och Laura kommer LÄTT vara snyggast där :DD Sjukt taggad på allt!
Iofs, har mina underbara vänner. Älskar er.
FAN VAD JAG MÅR BRA.
Nyårsfest imorgon, Testo Crew. I'm lovin' it. Jag, Sarah, Krullis och Laura kommer LÄTT vara snyggast där :DD Sjukt taggad på allt!
Att börja om.
Jag vet inte riktigt vad jag vill skriva. Kände bara för att klottra ner lite skit om allt möjligt, som vanligt.
Skulle du lyssn på min livshistoria? En historia om ingenting. Om något sorgligt, men som kanske inte är så sorgligt egentligen. Jag vet inte riktigt. Så kluven inför mitt egna liv och hur det har varit.
Jag vill så gärna berätta. Då skulle folk nog förstå varför jag är som jag är. Men ändå inte, för det är inte erfarenheterna i sig som har format mig. Utan det är hur jag har tolkat erfareheterna, och hur jag alltid gjort dom till något värre än vad det egentligen är i mitt egna huvud.
Jag vill bara att folk ska ha förståelse för det jag gör.
Jag älskar dig, men vad är egentligen att älska? En del av mig hatar dig. Så djupt, och önskar dig all smärta i världen. Den tar över lite.
Varför inte bara vara glad över det man har? Varför denna fruktansvärda rädslan för ensamhet, som egentligen inte alls är ensamhet? Jag är inte ensam, men ibland känns det som att jag har hela världen emot mig.
Kriget med mig själv - Thåström
Skulle du lyssn på min livshistoria? En historia om ingenting. Om något sorgligt, men som kanske inte är så sorgligt egentligen. Jag vet inte riktigt. Så kluven inför mitt egna liv och hur det har varit.
Jag vill så gärna berätta. Då skulle folk nog förstå varför jag är som jag är. Men ändå inte, för det är inte erfarenheterna i sig som har format mig. Utan det är hur jag har tolkat erfareheterna, och hur jag alltid gjort dom till något värre än vad det egentligen är i mitt egna huvud.
Jag vill bara att folk ska ha förståelse för det jag gör.
Jag älskar dig, men vad är egentligen att älska? En del av mig hatar dig. Så djupt, och önskar dig all smärta i världen. Den tar över lite.
Varför inte bara vara glad över det man har? Varför denna fruktansvärda rädslan för ensamhet, som egentligen inte alls är ensamhet? Jag är inte ensam, men ibland känns det som att jag har hela världen emot mig.
Kriget med mig själv - Thåström
X marks the spot.
Finns det en paus-knapp? Nä? Inte. Såklart.
KAN JAG SLUTA MÅ SÅHÄR SNART?
KAN JAG SLUTA MÅ SÅHÄR SNART?
Rent frihetsberövande
Vi borde alla anmäla skolan för frihetsberövande för det här är fan inte okej. Läxor så det räcker och blir över.
Hade matteprov idag=dunderfailure. Försöker hålla modet uppe så att jag inte kreverar.
Mitt hopp om mänskligheten blir bara vagare. Där sitter hon, f12, och låtsas vara korkad för att hon fått uppfattningen om att det är coolt. Där sitter han, p13, och tror att det är häftigt att röka. Där sitter dom alla tillsammans, vår framtid, som tror att det är coolt att ge upp. Att skita fullständigt i det faktum att det är vi som ska ta över det här landet och på något jävla sätt lyckas upprätthålla den välfärd vi lever i. Ansvar är inte att börja röka som ung. Ansvar är inte att supa sig redlös varje helg. Ansvar är definitivt INTE att strunta i sin utbildning.
Samtidigt som de gett upp går alla runt och säger att dom ska bli rika. Jag frågar "hur?". Att dom inte vet, är deras otroligt "intelligenta" och ack så förutsägbara svar.
GET A GRIP! Dina föräldrar kommer inte ta hand om dig förevigt. Det löser sig inte.
Hade matteprov idag=dunderfailure. Försöker hålla modet uppe så att jag inte kreverar.
Mitt hopp om mänskligheten blir bara vagare. Där sitter hon, f12, och låtsas vara korkad för att hon fått uppfattningen om att det är coolt. Där sitter han, p13, och tror att det är häftigt att röka. Där sitter dom alla tillsammans, vår framtid, som tror att det är coolt att ge upp. Att skita fullständigt i det faktum att det är vi som ska ta över det här landet och på något jävla sätt lyckas upprätthålla den välfärd vi lever i. Ansvar är inte att börja röka som ung. Ansvar är inte att supa sig redlös varje helg. Ansvar är definitivt INTE att strunta i sin utbildning.
Samtidigt som de gett upp går alla runt och säger att dom ska bli rika. Jag frågar "hur?". Att dom inte vet, är deras otroligt "intelligenta" och ack så förutsägbara svar.
GET A GRIP! Dina föräldrar kommer inte ta hand om dig förevigt. Det löser sig inte.
Genom hålet i mitt hjärta
Måste man verkligen älska sig själv för att kunna älska någon annan? Själva påståendet är ju ganska dumt, om du frågar mig.
Samtidigt kanske jag bara inte vet ett skit om att älska. Men med tanke på hur ont det gör, har gjort och kommer göra låter det ganska orimligt. Att älska någon, romantiskt sett, sårar en alltid i slutändan så fuck that.
Ändå vägrar jag vara ensam och bara letar, letar och letar så fort jag blir ensam. Störd. Undrar varför det är så. Jag har ju så många runtomkring mig ändå som älskar mig och sån skit.
Fan, det är inte OKEJ. Jag måste rycka upp mig. Men det är lite svårt när man känner att man inte har någon som helst kontroll över sina egna känslor.
Jag skäms över att jag mår som jag mår. Jag skäms över att jag är så klumpig, och säger fel saker vid fel tillfälle. Att jag låter så jävla dum ibland. Som nu, ha-fucking-ha.
Jag gillar inte att kräva uppmärksamhet, utan att tänka på det förrän efter alla har tänkt tanken att jag är riktigt jävla jobbig.
Det är äckligt, fult och egoistiskt av folk att säga att dom finns där, när det enda dom har att komma med är "Okej. Det blir nog bättre snart.". För det blir fan inte bättre, DET HAR INTE VARIT BRA PÅ FEM ÅR. SÅ KOM MED NÅGOT RIKTIGT. Som visar att du faktiskt bryr dig. Men vadfan, du struntar väl fan i hur jag mår egentligen. Sålänge jag inte skär mig. Gör jag det så lämnar du och alla andra mig. Känns bra att folk tror att det fungerar så. Att dom bara kan säga "skär du dig så lämnar jag dig." för att sedan inbilla sig att det faktiskt fungerar. Tvärtom. Det gör bara hela jävla skiten värre eftersom då förstår jag att dom inte är villiga att gilla/älska mig för den jag är. Alla har fel & brister. Mina är bara ganska överväldigande. Jag ber inte om att någon ska sitta och tycka synd om mig etc. utan det jag vill är att om dom nu ska göra det, ska dom göra det för att dom vill. Inte för att dom känner att det är en plikt.
Kan inte någon bara SE, hur mycket jag kämpar för att vara alla till lags hela jävla tiden? Och det faktum att jag inte kan sluta.
För tillfället känns det bara som att jag förstör ÖVERALLT. Allt bara krossas i min närhet. Borde kanske lämna allt.
I'm not calling for a second chance,
I'm screaming at the top of my voice!
Give me reason but don't give me choice.
'Cause I'll just make the same mistake again.
Samtidigt kanske jag bara inte vet ett skit om att älska. Men med tanke på hur ont det gör, har gjort och kommer göra låter det ganska orimligt. Att älska någon, romantiskt sett, sårar en alltid i slutändan så fuck that.
Ändå vägrar jag vara ensam och bara letar, letar och letar så fort jag blir ensam. Störd. Undrar varför det är så. Jag har ju så många runtomkring mig ändå som älskar mig och sån skit.
Fan, det är inte OKEJ. Jag måste rycka upp mig. Men det är lite svårt när man känner att man inte har någon som helst kontroll över sina egna känslor.
Jag skäms över att jag mår som jag mår. Jag skäms över att jag är så klumpig, och säger fel saker vid fel tillfälle. Att jag låter så jävla dum ibland. Som nu, ha-fucking-ha.
Jag gillar inte att kräva uppmärksamhet, utan att tänka på det förrän efter alla har tänkt tanken att jag är riktigt jävla jobbig.
Det är äckligt, fult och egoistiskt av folk att säga att dom finns där, när det enda dom har att komma med är "Okej. Det blir nog bättre snart.". För det blir fan inte bättre, DET HAR INTE VARIT BRA PÅ FEM ÅR. SÅ KOM MED NÅGOT RIKTIGT. Som visar att du faktiskt bryr dig. Men vadfan, du struntar väl fan i hur jag mår egentligen. Sålänge jag inte skär mig. Gör jag det så lämnar du och alla andra mig. Känns bra att folk tror att det fungerar så. Att dom bara kan säga "skär du dig så lämnar jag dig." för att sedan inbilla sig att det faktiskt fungerar. Tvärtom. Det gör bara hela jävla skiten värre eftersom då förstår jag att dom inte är villiga att gilla/älska mig för den jag är. Alla har fel & brister. Mina är bara ganska överväldigande. Jag ber inte om att någon ska sitta och tycka synd om mig etc. utan det jag vill är att om dom nu ska göra det, ska dom göra det för att dom vill. Inte för att dom känner att det är en plikt.
Kan inte någon bara SE, hur mycket jag kämpar för att vara alla till lags hela jävla tiden? Och det faktum att jag inte kan sluta.
För tillfället känns det bara som att jag förstör ÖVERALLT. Allt bara krossas i min närhet. Borde kanske lämna allt.
I'm not calling for a second chance,
I'm screaming at the top of my voice!
Give me reason but don't give me choice.
'Cause I'll just make the same mistake again.
