Duktig flicka

Jag har ett väldigt stort problem som jag verkligen måste bli av med. När det gäller pojkvänner och drickande. Jag har absolut ingenting emot att min pojkvän dricker, det är absolut inte det. Jag dricker ju, att bli arg på honom för att han gör det vore ju rent hyckleri. Där kommer mitt problem in. Jag har ingen aning om varför, men jag blir arg och ångestfylld när jag vet att han ska dricka. 
Det är också onödigt att ta upp detta med honom då det egentligen inte finns något att diskutera. Det är ett av mina problem som jag måste ta itu med. 
Inte för att jag vet var jag ska börja. Är helt lost. Får väl stå ut med mig själv.

Kom hem från pojkvän i Malmö i tisdags. Har väl mått dåligt since, trots trevligt sällskap både tisdag och onsdag. Idag, torsdag, har väl varit rätt ensam. Har inte riktigt orkat ta mig ut. Jag har en dunkande huvudvärk som inte vill ge sig, vet fortfarande inte om den beror på gårdagens öl eller dagens kopp självförakt.

Det är rätt jobbigt att stå ut med att hata sig själv. Jag menar, jag finner snart ingen njutning i att handla kläder eftersom jag har kommit till den punkten då jag anser att ingenting passar på min halvbreda konstiga kropp med s-formade höfter. Jag har till och med kommit förbi den punkten. För att jag är fullt medveten om att min kropp inte är grotesk. Den är inte horribel. Detta gör saken bara värre. Jag vet att jag är riktigt dum i huvudet som inte kan sluta tänka på hur mycket jag hatar min kropp. Det är korkat. Absurt. Men vad i helvete ska jag göra åt saken? Det spelar ingen roll hur ofta jag får höra att jag är jättesnygg. Att jag är fin. Det kommer inte spela någon roll för att den som behöver kunna säga det är jag själv. Och det kan jag inte. Jag vill kunna. Det är inte där problemet ligger. Ärligt talat har jag ingen aning om var problemet ligger. För ovanlighetens skull. Jag brukar alltid ha sån koll.

Jag är lite av min egna psykolog. Varje dag. Jag kan analysera sönder mina problem till småbitar och ta reda på exakt vad jag behöver göra. Men jag kan aldrig utföra det. Jag vill inte heller prata med andra om min självförakt, eftersom jag vet hur ett sådant samtal skulle sluta. "Men du är ju jättesnygg", "du är inte alls ful", "skärp dig, du är ju jättefin". Cut the crap. Jag vet redan. Jag måste bara tro på det.

Apropå att ha koll så kommer jag förlora kontrollen helt snart. Har bestämt mig för att sluta röka inom en snar framtid, och då menar jag bestämt mig. Jag är livrädd. Men jag vet att jag måste. Med en pojkvän i Malmö och en garderob som behöver bytas ut måste jag. Jag måste göra det för min egen skull, för att jag ska kunna leva längre. Någon gång kommer jag väl ångra att jag lät mig själv förkorta mitt liv med x antal dagar I guess. 
Jag har inte rökt på hela dagen. Men än ska jag inte sluta. Har några kvar..

Mitt huvud dunkar fortfarande.