Himlen är oskyldigt blå
Har haft en rätt fin dag ändå, inte så mycket att gnälla på. Bara det att dom borrade som galningar när jag kom hem. Jävla missfoster. Fick ett damputbrott och satte på Slipknot på högsta volym. Typ det enda som funkar.
Ser fram emot nästnästa helg. Tyvärr kan jag inte berätta vad jag ska göra attifall en människa läser detta. Men kul ska det bli :D Sofia fyller ju 18 år så. Grattis till henne. Längtar till min födelsedag som FAN. Ska till Köpenhamn den helgen och festa. Iz awezum.
You already know how this will end
Jag är så trött på att orka. Orka le, orka fejka, orka vara lycklig i två sekunder. Jag är bara trött, utmattad. Jag insåg för några sekunder sen att eftersom jag bara har 900:- på mitt sparkonto, som ska gå till Johans present (inte för att ens det räcker till..), kommer jag inte kunna åka ner till honom. På länge. Jag som hade tänkt överraska honom, eftersom jag trodde att jag hade mer pengar än vad jag har. Men världen hatar ju mig så.
Jag finner ingen mening med att hoppas på att saker ska lösa sig längre. Att jag på något mirakulöst sätt ska börja må bra. Det finns ingenstans jag kan vända mig för hjälp känns det som. När jag behöver den som mest.
Livet är så jävla orättvist. Jag är så avundsjuk på människor som föds med en silversked i munnen. Som får allt serverat på ett silverfat. Som inte behöver kämpa. Där en dålig dag är när en nagel går av. Som bara behöver åka med på en fucking jävla rulltrappa medan vi andra kämpar oss upp för en spiraltrappa som aldrig tar slut och vars dåliga dagar innefattar ren och skär panik.
Kan inte något bra bara landa ner i mitt knä också? Kan inte jag få ha lite tur i livet? Kan jag få slippa mina komplex och min ångest för en dag?
Får väl inse att livet är orättvist. Men jag kan bara inte acceptera det. Jag är fullt medveten om att livet blir vad man gör det till, precis som alla små händelser i livet. Men vad gör man när man inte orkar ändra på saker längre? Det går ju ändå bara åt helvete. Som att försöka dividera med 0. Det går inte.
Jag finner ingen mening med att hoppas på att saker ska lösa sig längre. Att jag på något mirakulöst sätt ska börja må bra. Det finns ingenstans jag kan vända mig för hjälp känns det som. När jag behöver den som mest.
Livet är så jävla orättvist. Jag är så avundsjuk på människor som föds med en silversked i munnen. Som får allt serverat på ett silverfat. Som inte behöver kämpa. Där en dålig dag är när en nagel går av. Som bara behöver åka med på en fucking jävla rulltrappa medan vi andra kämpar oss upp för en spiraltrappa som aldrig tar slut och vars dåliga dagar innefattar ren och skär panik.
Kan inte något bra bara landa ner i mitt knä också? Kan inte jag få ha lite tur i livet? Kan jag få slippa mina komplex och min ångest för en dag?
Får väl inse att livet är orättvist. Men jag kan bara inte acceptera det. Jag är fullt medveten om att livet blir vad man gör det till, precis som alla små händelser i livet. Men vad gör man när man inte orkar ändra på saker längre? Det går ju ändå bara åt helvete. Som att försöka dividera med 0. Det går inte.
Ingenting någonsin
Ligger och undrar vad fan jag har gjort för att förtjäna det här. Panikångesten, ilskan, pressen.
Visst, jag skulle kunna ha det såååå mycket värre. Men just nu orkar jag inte tänka i dom banorna. Ångesten gör mig illamående, blev spyfärdig under tidigare panikattack, antibiotikan gör mig ännu mer illamående och ger mig huvudvärk, skolan suger, livet suger.
Jag saknar min syster. Och Johan. Sofia ska ringa mig snart. Behöver verkligen träffa någon.
Klarade inte av att gå till skolan idag. Fjärde dagen och jag är redan slut. Både fysiskt och psykiskt. Jag vet inte var jag ska ta vägen. BUP kan inte hjälpa mig. Jag vet inte vad som är fel, på riktigt. Jag kan bara gissa. Dra egna slutsatser. Som man inte ska egentligen.
Fuck the system.
Visst, jag skulle kunna ha det såååå mycket värre. Men just nu orkar jag inte tänka i dom banorna. Ångesten gör mig illamående, blev spyfärdig under tidigare panikattack, antibiotikan gör mig ännu mer illamående och ger mig huvudvärk, skolan suger, livet suger.
Jag saknar min syster. Och Johan. Sofia ska ringa mig snart. Behöver verkligen träffa någon.
Klarade inte av att gå till skolan idag. Fjärde dagen och jag är redan slut. Både fysiskt och psykiskt. Jag vet inte var jag ska ta vägen. BUP kan inte hjälpa mig. Jag vet inte vad som är fel, på riktigt. Jag kan bara gissa. Dra egna slutsatser. Som man inte ska egentligen.
Fuck the system.
Jag har en vän som kallar mig känslig
http://valpejl.se/kompass/resultat?ramverk=ja&state=1bababaacDAcbbababca-baaAA--aacaacaa-00000aaaaa0000&sortering=resultat&p=2&p=55&p=5&p=1&p=3&p=4&p=68&p=110&p=524&p=532
Jahapp. Mina åsikter stämmer bäst överens med Sverigedemokraternas. Synd att jag inte får rösta i år dock. Men jag var ändå rätt säker på att jag skulle röstat på Piratpartiet eller Moderaterna, kanske ska fundera över det igen.
I övrigt förstår jag inte varför man skulle klassas som rasist bara för att man röstar på SD. Visst att dom överdriver lite när dom vill återinföra mer svensk kultur i grundskolan osv. Men som många andra inte riktigt tycks kunna greppa är vårt invandringspolitik åt helvete. Om det inte var lika stor segregation skulle det vara lättare. Många svenskar, inklusive jag, tycker att invandrare ska anpassa sig samt lära sig svenska språket när dom kommer till vårat land. Och javisst, det är mer än rätt. Men hur i helvete ska det gå till när dom inte får leva med oss? Dom kommer hit med helt olika värderingar, en helt annan kvinnosyn, och det är väl mer än självklart att dessa värderingar består om dom fortsätter leva med andra likasinnade människor istället för svenskar som kan bidra med andra syner på livet och andra värderingar.
Jag har aldrig haft något emot invandrare direkt. Bara en speciell sorts, som vägrar anpassa sig. Som tror att man är rasist bara för att man kan bli arg och det råkar vara på just en invandrare. Sen när kan inte invandrare vara rasister också? Jag skulle också kunna gå runt och anklaga alla invandrare för att vara rasister så fort dom går på mig. Men det gör jag inte. För jag vet bättre.
Vet du bättre?
Pappa kom hem med godis igår. Fan.
Kissar som en jävla galning och SAATANA PERKELE vad det svider. Måste jag få sån här skit hela tiden?
På tal om skit skickade min doktor iväg en ny remiss till Danderyd för gallblåsan. Dom skicka en i september förra året, inte fan har jag blivit kallad för det. Suck.
I övrigt har jag fortfarande ångest, men jag känner inte av någon panik idag iallafall. Skönt. Måste ta en cigg. Som ni kanske förstår har jag inte lyckats sluta än. Men i oktober/november ska jag sluta tillsammans med Laura och Krullis. Det kommer gå åt helvetete.
Jahapp. Mina åsikter stämmer bäst överens med Sverigedemokraternas. Synd att jag inte får rösta i år dock. Men jag var ändå rätt säker på att jag skulle röstat på Piratpartiet eller Moderaterna, kanske ska fundera över det igen.
I övrigt förstår jag inte varför man skulle klassas som rasist bara för att man röstar på SD. Visst att dom överdriver lite när dom vill återinföra mer svensk kultur i grundskolan osv. Men som många andra inte riktigt tycks kunna greppa är vårt invandringspolitik åt helvete. Om det inte var lika stor segregation skulle det vara lättare. Många svenskar, inklusive jag, tycker att invandrare ska anpassa sig samt lära sig svenska språket när dom kommer till vårat land. Och javisst, det är mer än rätt. Men hur i helvete ska det gå till när dom inte får leva med oss? Dom kommer hit med helt olika värderingar, en helt annan kvinnosyn, och det är väl mer än självklart att dessa värderingar består om dom fortsätter leva med andra likasinnade människor istället för svenskar som kan bidra med andra syner på livet och andra värderingar.
Jag har aldrig haft något emot invandrare direkt. Bara en speciell sorts, som vägrar anpassa sig. Som tror att man är rasist bara för att man kan bli arg och det råkar vara på just en invandrare. Sen när kan inte invandrare vara rasister också? Jag skulle också kunna gå runt och anklaga alla invandrare för att vara rasister så fort dom går på mig. Men det gör jag inte. För jag vet bättre.
Vet du bättre?
Pappa kom hem med godis igår. Fan.
Kissar som en jävla galning och SAATANA PERKELE vad det svider. Måste jag få sån här skit hela tiden?
På tal om skit skickade min doktor iväg en ny remiss till Danderyd för gallblåsan. Dom skicka en i september förra året, inte fan har jag blivit kallad för det. Suck.
I övrigt har jag fortfarande ångest, men jag känner inte av någon panik idag iallafall. Skönt. Måste ta en cigg. Som ni kanske förstår har jag inte lyckats sluta än. Men i oktober/november ska jag sluta tillsammans med Laura och Krullis. Det kommer gå åt helvetete.
Grus
Världen hatar nog mig. Srsly. Igår fick jag urinvägsinfektion, jag är förkyld, jag har inte min finaste pojke vid min sida och skolan kommer bli ett helvete i år. Det känns inte riktigt bra.
Har varit hemma idag. Skulle till doktorn och sen mådde jag galet illa. Vet inte om det var på grund av all ångest menmen. Jag kommer nog bli cpsjuk nu när jag börjar ta antibiotika. Ser fram emot det. Speciellt såhär vid skolstarten. Kanske inte. Har varit nära panikattack hela dagen. Vågar inte gå och duscha attifall den skulle komma då. Jag har verkligen problem -.-
Förutom att sitta hemma och vara deprimerad har jag faktiskt varit i stan, tro't eller ej, och haft lite fint sällskap. Hamsterpajare och dylikt. Oron försvann då ett tag. Men nu är jag ensam igen. TJOHO.
Fan vad jag gnäller. Men det är det min blogg är till för. Så FFFFFFFFFFFUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU!
Min doktor sa idag att jag skulle boka tid hos henne när jag fyller 18 så att jag kan bli remitterad till en vettig psykiatrisk mottagning som faktiskt kan ge mig svar. BUP är ju bara ett gäng fittor som anser att man absolut inte kan ha adhd när man har vänner och är duktig i skolan. Jag kan inte heller få någon annan diagnos för att jag är under 18, det är ju säkert bara hormoner. DOM KAN TA OCH KÖRA UPP SINA JÄVLA HORMONER NÅGONSTANS DÄR SOLEN INTE SKINER! Jävla. Usch. Typ det första jag sa när jag kom dit var att jag ville få veta vad som är fel. En diagnos. Jag är 100% säker på att någonting är fel. Men istället för att direkt säga att det inte skulle gå så tyckte dom väl att det var galet nödvändigt att låta mig gå dit FASTÄN jag hatar dom, trots att dom vet att dom inte kommer kunna ge mig svar.
Har varit hemma idag. Skulle till doktorn och sen mådde jag galet illa. Vet inte om det var på grund av all ångest menmen. Jag kommer nog bli cpsjuk nu när jag börjar ta antibiotika. Ser fram emot det. Speciellt såhär vid skolstarten. Kanske inte. Har varit nära panikattack hela dagen. Vågar inte gå och duscha attifall den skulle komma då. Jag har verkligen problem -.-
Förutom att sitta hemma och vara deprimerad har jag faktiskt varit i stan, tro't eller ej, och haft lite fint sällskap. Hamsterpajare och dylikt. Oron försvann då ett tag. Men nu är jag ensam igen. TJOHO.
Fan vad jag gnäller. Men det är det min blogg är till för. Så FFFFFFFFFFFUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU!
Min doktor sa idag att jag skulle boka tid hos henne när jag fyller 18 så att jag kan bli remitterad till en vettig psykiatrisk mottagning som faktiskt kan ge mig svar. BUP är ju bara ett gäng fittor som anser att man absolut inte kan ha adhd när man har vänner och är duktig i skolan. Jag kan inte heller få någon annan diagnos för att jag är under 18, det är ju säkert bara hormoner. DOM KAN TA OCH KÖRA UPP SINA JÄVLA HORMONER NÅGONSTANS DÄR SOLEN INTE SKINER! Jävla. Usch. Typ det första jag sa när jag kom dit var att jag ville få veta vad som är fel. En diagnos. Jag är 100% säker på att någonting är fel. Men istället för att direkt säga att det inte skulle gå så tyckte dom väl att det var galet nödvändigt att låta mig gå dit FASTÄN jag hatar dom, trots att dom vet att dom inte kommer kunna ge mig svar.
I could really use a wish right now
Jag har fått urinvägsinfektion. Som om jag inte lider tillräckligt redan. Scheisse. Orkar verkligen inte. Sitter för tillfället och lyssnar på musik. Myselipys. Har fixat Johans födelsedagspresent också, hihihihihihi! Den är briljant.
Håller på att göra en halsduk för tillfället. Jättestor. Jättegosig. Men den kommer kosta hur mycket som helst. Har redan gjort slut på 80 meter garn och har väl stickat en.. 10 centimeter. Har två garnnystan till hemma, sen får jag väl köpa mer. 85:- styck. Det är bra när man inte har pengar! Wohohoho!
Annars känner jag mig väl lika värdelös som vanligt.
Camela Leierths skiva ligger ute på Spotify, I love<3
Håller på att göra en halsduk för tillfället. Jättestor. Jättegosig. Men den kommer kosta hur mycket som helst. Har redan gjort slut på 80 meter garn och har väl stickat en.. 10 centimeter. Har två garnnystan till hemma, sen får jag väl köpa mer. 85:- styck. Det är bra när man inte har pengar! Wohohoho!
Annars känner jag mig väl lika värdelös som vanligt.
Camela Leierths skiva ligger ute på Spotify, I love<3
Glasäpplen
Tjolahopptjolahej.
Gnällfia är tillbaka. Just warnin' ya.
Kom hem från Malmö igår. Which sucked bigtime. Saknar Johan så inåt helvete. På det så började skolan idag. Jättemysigt att träffa alla mysiga (läs: dryga) människor. Mja, förutom Mange och Per ofc. Dom är faktiskt mysiga på riktigt.
Igår kom jag fram till att det borde finnas kärringfria avdelningar på tåg. Jag satt i en tyst avdelning vid ett fönster (plats med bord) och bredvid mig sitter en tjej ~25 med sin laptop och är allmänt ivägen bara. Detta gör det väldigt svårt för mig att kasta mig ut när mobilen ringer. Så jag svarar och säger att jag sitter i en tyst avdelning och att jag därmed behövde vara just det, tyst. Tant nr. 1 ser lite smått besvärad ut men jag pratade väl i knappt en minut och väldigt lågt. Strax innan jag tänkte lägga på kom tant nr. 2 tillbaka. När hon märker att jag pratar i telefon ser hon lika irriterad ut som en anka med en pinne i röven. Efter en 4-5 sekunder vänder hon sig till tant nr. 1, istället för mig, och frågar om jag vet att det här är en tyst avdelning. Som om hon tror att jag lever i en egen lite bubbla och inte hör ett dugg av vad som händer runt omkring mig. Skitförbannad som jag blev efter att dessutom inte ha rökt på en 3-4 timmar heller säger jag att ja, jag är fullt medveten om det men att det är lite svårt att ta sig ut. Då såg hon ut som en anka med två pinnar i röven. Därefter la jag på. Och bestämde mig för att vara så obnoxious som möjligt resten av resan.
Jag saknar Johan. Är bara halv utan honom. Usch.
Annars har Malmö varit helt underbart. Trots att det suger att vara borta från allihopa här hemma. Men jag måste ju passa på när det väl är lov. Jag har hela terminen på mig att umgås med mina kompisar. Johan kommer jag inte kunna finna så mycket tid till, än mindre råd. Men jag ska göra mitt bästa. Det _ska_ funka. Jag älskar honom för mycket för att ge upp.
Mah bebeh is finer than yours.
Bitch.
Nu ska jag klaga lite på mig själv också. Om du inte orkar med sånt, sluta läsa här, please.
Jag har gått upp i vikt över sommaren, as usual. Men det känns som att det är mer än vanligt nu. Och jag får damp. Seriös ångest. Jag kan inte börja träna än för att jag är sjuk. Jag kan inte be pappa börja fixa mer nyttig mat för han skulle bara tycka att jag är jättelöjlig. Men det är jag inte. Jag mår _extremt_ dåligt över hur jag ser ut just nu. Jag kan ärligt talat säga att jag hatar mig själv.
Och ja, JAG VET att jag inte är tjock. Så, nu har jag fått det sagt. Men jag har varit smalare. Och jag saknar den kroppen så abnormt mycket. Det går inte en dag utan att jag ångrar att jag bytte p-piller under den korta perioden. Det går inte en måltid utan att jag funderar på att spy upp skiten efter. Men det är inte värt brukar jag komma fram till. Dock börjar jag tvivla mer och mer på det. Det känns ändå rätt värt just nu. För jag orkar inte se ut såhär längre.
Jag hatar också det faktum att jag inte riktigt vet vem fan jag är. Jag har ingen riktig koll på hur jag vill klä mig, än mindre hur jag _kan_ klä mig utan att se ut som en jävla kossa. Allting sitter helt skevt och jag ser bara allmänt.. tjock ut. Så jag finner knappt någon motivation till att gå ut och handla kläder längre. Ingenting funkar och jag orkar inte upptäcka att jag gått upp en storlek _till_.
Det skulle vara så lätt att bara ge upp just nu. Jag kommer knappast klara av skolan i år. Eller jo, för jag är en duktig flicka så jag klarar den trots panikångesten, saknaden, hatet och pressen. För det är det jag gör. Är duktig.
Gnällfia är tillbaka. Just warnin' ya.
Kom hem från Malmö igår. Which sucked bigtime. Saknar Johan så inåt helvete. På det så började skolan idag. Jättemysigt att träffa alla mysiga (läs: dryga) människor. Mja, förutom Mange och Per ofc. Dom är faktiskt mysiga på riktigt.
Igår kom jag fram till att det borde finnas kärringfria avdelningar på tåg. Jag satt i en tyst avdelning vid ett fönster (plats med bord) och bredvid mig sitter en tjej ~25 med sin laptop och är allmänt ivägen bara. Detta gör det väldigt svårt för mig att kasta mig ut när mobilen ringer. Så jag svarar och säger att jag sitter i en tyst avdelning och att jag därmed behövde vara just det, tyst. Tant nr. 1 ser lite smått besvärad ut men jag pratade väl i knappt en minut och väldigt lågt. Strax innan jag tänkte lägga på kom tant nr. 2 tillbaka. När hon märker att jag pratar i telefon ser hon lika irriterad ut som en anka med en pinne i röven. Efter en 4-5 sekunder vänder hon sig till tant nr. 1, istället för mig, och frågar om jag vet att det här är en tyst avdelning. Som om hon tror att jag lever i en egen lite bubbla och inte hör ett dugg av vad som händer runt omkring mig. Skitförbannad som jag blev efter att dessutom inte ha rökt på en 3-4 timmar heller säger jag att ja, jag är fullt medveten om det men att det är lite svårt att ta sig ut. Då såg hon ut som en anka med två pinnar i röven. Därefter la jag på. Och bestämde mig för att vara så obnoxious som möjligt resten av resan.
Jag saknar Johan. Är bara halv utan honom. Usch.
Annars har Malmö varit helt underbart. Trots att det suger att vara borta från allihopa här hemma. Men jag måste ju passa på när det väl är lov. Jag har hela terminen på mig att umgås med mina kompisar. Johan kommer jag inte kunna finna så mycket tid till, än mindre råd. Men jag ska göra mitt bästa. Det _ska_ funka. Jag älskar honom för mycket för att ge upp.
Mah bebeh is finer than yours.
Bitch.
Nu ska jag klaga lite på mig själv också. Om du inte orkar med sånt, sluta läsa här, please.
Jag har gått upp i vikt över sommaren, as usual. Men det känns som att det är mer än vanligt nu. Och jag får damp. Seriös ångest. Jag kan inte börja träna än för att jag är sjuk. Jag kan inte be pappa börja fixa mer nyttig mat för han skulle bara tycka att jag är jättelöjlig. Men det är jag inte. Jag mår _extremt_ dåligt över hur jag ser ut just nu. Jag kan ärligt talat säga att jag hatar mig själv.
Och ja, JAG VET att jag inte är tjock. Så, nu har jag fått det sagt. Men jag har varit smalare. Och jag saknar den kroppen så abnormt mycket. Det går inte en dag utan att jag ångrar att jag bytte p-piller under den korta perioden. Det går inte en måltid utan att jag funderar på att spy upp skiten efter. Men det är inte värt brukar jag komma fram till. Dock börjar jag tvivla mer och mer på det. Det känns ändå rätt värt just nu. För jag orkar inte se ut såhär längre.
Jag hatar också det faktum att jag inte riktigt vet vem fan jag är. Jag har ingen riktig koll på hur jag vill klä mig, än mindre hur jag _kan_ klä mig utan att se ut som en jävla kossa. Allting sitter helt skevt och jag ser bara allmänt.. tjock ut. Så jag finner knappt någon motivation till att gå ut och handla kläder längre. Ingenting funkar och jag orkar inte upptäcka att jag gått upp en storlek _till_.
Det skulle vara så lätt att bara ge upp just nu. Jag kommer knappast klara av skolan i år. Eller jo, för jag är en duktig flicka så jag klarar den trots panikångesten, saknaden, hatet och pressen. För det är det jag gör. Är duktig.
