If I had a heart I could love you
Ett pistolskott rakt ut i natten - hör du mig?
Dags att skriva någonting tänkte jag. Vet inte riktigt vad. Jag är fortfarande rätt likgiltigt inställd till livet. Jag har börjat stänga in mig tror jag. Jag tror inte att någon vill förstå ändå, varför ska jag då öppna mig? Det är väl inte bra, I guess. Men egentligen.. Vad har jag fått tillbaka? Svek.
Jag älskar mina vänner, mina riktiga vänner. Inte de som går därifrån så fort allt blir lite sämre. Istället för att finnas där springer de iväg som om jag stod med ett maskingevär pekat rakt emot dem. Nejmen. Visst. Jag är ändå så van vid ensamhet. Ärligt talat står jag hellre ensam än är med falska människor.
Däremot var det bra på ett sätt. Jag behövde komma ut lite. Bland alla andra, if you know what I mean. Sluta hålla fast vid något så litet som bara sviker och försöka kasta mig ut. Skitläskigt. Men värt.
Varför dyker de upp när man gör i princip allt för att slippa se? Det är inte riktigt bekvämt när ens ex nya flickvän besöker ens bilddagbok lite då och då. Creepy snarare. Det rubbar min existens. Inte för att jag inte har kommit över det, utan för att jag blir så förbryllad och undrar vad fan de båda håller på med. Eller hon. Eller. Ja. Haha. Har undersökt lite. Hon tittar i princip bara på dem gamla bilderna på mig och honom.
Pwnd.
