Duktig flicka

Ska snart på bio & se Män som hatar kvinnor, dock orkade jag aldrig läsa ut boken. Är en bok inte intressant från början så brukar jag oftast glömma den i bokhylan bland alla andra dammiga böcker.

Sofia is coming along! Och Mica, det ska bli roligt förutom det faktum att det känns som att alla pengar försvinner. OMG.
1100 kronor av det jag har ska gå till min p&l biljett. Fan va roligt. Iofs äger peace & love.
Mitt hår känns som gummi & jag vill klippa av det.

Nu får vi hålla tummarna för att det inte sitter några bortskämda skitungar & förstör hela filmen. Aajuste, och att jag inte får en 2 meters hårboll framför mig.

För övrigt så håller en kille på & fixar våra kranar i badrummet, och han har stängt av vattnet, & så sitter jag här och dricker kaffe. Kaffe = akut "nummertvå" nödighet. Satan.

Nej, jag orkar inte mer skola. Jag orkar INTE börja halv nio, och ha gympa sista lektionen två till tio över fyra. Jag tänker för fan i helvete ALDRIG springa till stadshuset, och nej, JAG TÄNKER INTE VARA GLAD.

Undrar om vuxna förstår hur mycket press som sätts på oss unga dagligen, hur många mål vi måste uppnå, och endast för att kunna hamna på nåt skitkontorsjobb med en massa skitpappersarbete med en lön på 20 papp i månaden, förutom om man har vunnit på lotto eller satsar big-time på idol.
Jag har lust att bara skita i allt och ta ett break från att vara duktig flicka. Jag orkar inte städa varannan dag, jag orkar inte skriva 5-sidiga rapporter, jag orkar inte vara glad och jag orkar fan inte försöka bli älskad för det är ändå så jävla överskattat.
I väntan på att saker magiskt ska lösa sig av sig själva sitter jag här och känner mig hopplös, värdelös och deprimerad. Vart ska jag ta vägen med allt? Vad vill jag med mitt liv?

Jag orkar inte satsa på sången för det kommer ändå inte hända någonting. Jag kommer aldrig bli tillräckligt bra för någon, bara att inse. Jag orkar inte, som sagt.
Allt känns bara så jävla fel.

Jag är psykiskt instabil, bara att konstatera. WUHUUUU!
Hur svårt är det egentligen att sitta ner och hålla käften?
Och hur svårt är det att vara lycklig?

Orkar inte ens tänka på saken. Ska till skolan om sisådär tjugo minuter och har lust att ta livet av mig eller nåt, har en dundrande huvudvärk och vet att jag bara kommer vara så otrevlig mot människor.
Jag saknar Sofia och Victor. Sofia känts det som jag inte träffat på huuuuundra år. Victor träffade jag iförrgår i 5 minuter.
Jag behöver bli glad, muntra upp mig. Få mig att skratta så får du en miljon.



SOFIA'S ASS IS GRASS!

Jag har funderat på en grej. Varför kan vi inte bara vara lyckliga? Inte när det gäller allt, utan snarare familjen. Jag älskar min familj, det finns inget annat jag värdesätter så mycket. Och ja, även om jag hatar mina föräldrar och tycker dom är pisskitblä ibland så är dom ändå viktigast i slutändan, plus min syster och sånt.
Fan vad jag älskar min familj, dom bryr sig, älskar mig och framförallt stöttar mig i vad jag än vill göra om det inte är någonting galet som att ta droger, vilket jag aldrig heller skulle göra för att jag har blivit uppfostrad med att det är fel fel fel.
Jag har väldigt svårt att förstå hur det är att ha riktigt jävla pissiga föräldrar, som varken bryr sig eller älskar en. Hur känns det? Men det jag förstår minst är när det är barnen som inte uppskattar sina föräldrar tillräckligt och bara tycker att dom är stränga människor med orimliga regler när dom inte får vara ute längre än till tolv när dom är 13 år.
Skitungar, uppskatta er familj!

Här är förresten ett litet urval av det vi har gjort på design-kursen i skolan, vi håller på med grafisk designhistoria och diverse illustrationer. Riktigt roligt :D
Den sista bilen gjorde jag iofs bara för att jag var klar med den som är på dom första bilderna. På den skulle jag illustrera när sans-serifen först blev publicerad som en textrad i en bok. Inspirerat av bl.a. Alan Kitching, Craig Ward och Andy Macgregor. I och för sig vet ni säkert inte vilka det är. Heha-heha.
Allt är gjort i tusch, mest flytande på den första bilden.

Jag har lärt mig ganska mycket den här veckan. T.ex. att man inte ska börja göra glasyren till kakan innan själva kakan är klar. Skulle göra söta små brownies hos pappa men icke sa nicke. Glasyren stelnade och kakan blev inte den bästa kan jag säga. Jag har aldrig gillat att följa recept, men det kanske är dags att börja?
Jag har också lärt mig att vissa människor är mindre än vad dom verkar vara, med mindre menar jag då mer omogen. Fyfan vad människor kan bete sig konstigt, just när man börjar känna sig ganska bekväm.
Gymnasiet är en pina har jag också lärt mig, förra terminen må ha varit lugn. Men nu har jag ca 3 uppsatser varje vecka. YEY! Fyfan. Lärarna kan stoppa upp sina uppsatser nånstans där solen inte skiner tycker jag.

Gjorde bort mig lite i rulltrappan i ropsten med syster min för nån dag sen, trodde hon stod bakom mig så skulle jag säkert säga nåt skiiiiitkul till henne, tror ni hon stod bakom mig? Nej.
Älska livet.

Jag har blivit medlem på den där jävla "modelljakten", vet inte riktigt vad jag försöker åstadkomma med det. Men ni kan ju gå in & rösta på mig, om ni har lust asså (Do it or I'll kill you all!). Anv. namn: Gahlin

Update ffs! Satte nyss på mig mina sjukt mysiga duntofflor och var påväg ut i köket med fleecetröjan i högsta hugg för att fixa lite krubb, väl i köket känner jag den hemska doften av bränt kaffe, vem tror ni inte har glömt stänga av kaffebryggaren om inte lilla alzheimer-jag? Okej om det inte hade varit kaffe i men nu var det det, och jag fick skrubba. Igen.


Mycket mysigare än frikkin' friis & company. Tycker jag, men du får väl välja själv..
Dom är iaf häftigare!

And I want to stay alive.
Jaha, fan va roligt. Sitter & ska snaaart göra svenskan, engelskan och börja lite på naturkunskpen. Snart, jag lovar.
Först måste jag få dampa av mig. Jag ORKAR inte bry mig längre, och jag orkar inte försöka ta reda på orsaken till nån av skiten som finns. Vill bara slå ner allt i världen och börja om . Iofs skulle jag säkert sabba det. MEN. Jag förstår inte vad fan jag har gjort nån, och alla vägrar säga, men jag orkar samtidigt inte fråga för att jag kanske är rädd för vad svaret kommer bli. Jag känner mig faktiskt ganska förstörd, men framförallt slutkörd. Jag orkar inte be om hjälp, (ingen ska någonsin komma nära), fastän jag behöver det mer än någonsin.
SKIT NER DIG.


Jag vill vara liten igen.
Lämna mig aldrig.