You already know how this will end
Jag är så trött på att orka. Orka le, orka fejka, orka vara lycklig i två sekunder. Jag är bara trött, utmattad. Jag insåg för några sekunder sen att eftersom jag bara har 900:- på mitt sparkonto, som ska gå till Johans present (inte för att ens det räcker till..), kommer jag inte kunna åka ner till honom. På länge. Jag som hade tänkt överraska honom, eftersom jag trodde att jag hade mer pengar än vad jag har. Men världen hatar ju mig så.
Jag finner ingen mening med att hoppas på att saker ska lösa sig längre. Att jag på något mirakulöst sätt ska börja må bra. Det finns ingenstans jag kan vända mig för hjälp känns det som. När jag behöver den som mest.
Livet är så jävla orättvist. Jag är så avundsjuk på människor som föds med en silversked i munnen. Som får allt serverat på ett silverfat. Som inte behöver kämpa. Där en dålig dag är när en nagel går av. Som bara behöver åka med på en fucking jävla rulltrappa medan vi andra kämpar oss upp för en spiraltrappa som aldrig tar slut och vars dåliga dagar innefattar ren och skär panik.
Kan inte något bra bara landa ner i mitt knä också? Kan inte jag få ha lite tur i livet? Kan jag få slippa mina komplex och min ångest för en dag?
Får väl inse att livet är orättvist. Men jag kan bara inte acceptera det. Jag är fullt medveten om att livet blir vad man gör det till, precis som alla små händelser i livet. Men vad gör man när man inte orkar ändra på saker längre? Det går ju ändå bara åt helvete. Som att försöka dividera med 0. Det går inte.
Jag finner ingen mening med att hoppas på att saker ska lösa sig längre. Att jag på något mirakulöst sätt ska börja må bra. Det finns ingenstans jag kan vända mig för hjälp känns det som. När jag behöver den som mest.
Livet är så jävla orättvist. Jag är så avundsjuk på människor som föds med en silversked i munnen. Som får allt serverat på ett silverfat. Som inte behöver kämpa. Där en dålig dag är när en nagel går av. Som bara behöver åka med på en fucking jävla rulltrappa medan vi andra kämpar oss upp för en spiraltrappa som aldrig tar slut och vars dåliga dagar innefattar ren och skär panik.
Kan inte något bra bara landa ner i mitt knä också? Kan inte jag få ha lite tur i livet? Kan jag få slippa mina komplex och min ångest för en dag?
Får väl inse att livet är orättvist. Men jag kan bara inte acceptera det. Jag är fullt medveten om att livet blir vad man gör det till, precis som alla små händelser i livet. Men vad gör man när man inte orkar ändra på saker längre? Det går ju ändå bara åt helvete. Som att försöka dividera med 0. Det går inte.
Kommentarer
Trackback
