Glasäpplen
Tjolahopptjolahej.
Gnällfia är tillbaka. Just warnin' ya.
Kom hem från Malmö igår. Which sucked bigtime. Saknar Johan så inåt helvete. På det så började skolan idag. Jättemysigt att träffa alla mysiga (läs: dryga) människor. Mja, förutom Mange och Per ofc. Dom är faktiskt mysiga på riktigt.
Igår kom jag fram till att det borde finnas kärringfria avdelningar på tåg. Jag satt i en tyst avdelning vid ett fönster (plats med bord) och bredvid mig sitter en tjej ~25 med sin laptop och är allmänt ivägen bara. Detta gör det väldigt svårt för mig att kasta mig ut när mobilen ringer. Så jag svarar och säger att jag sitter i en tyst avdelning och att jag därmed behövde vara just det, tyst. Tant nr. 1 ser lite smått besvärad ut men jag pratade väl i knappt en minut och väldigt lågt. Strax innan jag tänkte lägga på kom tant nr. 2 tillbaka. När hon märker att jag pratar i telefon ser hon lika irriterad ut som en anka med en pinne i röven. Efter en 4-5 sekunder vänder hon sig till tant nr. 1, istället för mig, och frågar om jag vet att det här är en tyst avdelning. Som om hon tror att jag lever i en egen lite bubbla och inte hör ett dugg av vad som händer runt omkring mig. Skitförbannad som jag blev efter att dessutom inte ha rökt på en 3-4 timmar heller säger jag att ja, jag är fullt medveten om det men att det är lite svårt att ta sig ut. Då såg hon ut som en anka med två pinnar i röven. Därefter la jag på. Och bestämde mig för att vara så obnoxious som möjligt resten av resan.
Jag saknar Johan. Är bara halv utan honom. Usch.
Annars har Malmö varit helt underbart. Trots att det suger att vara borta från allihopa här hemma. Men jag måste ju passa på när det väl är lov. Jag har hela terminen på mig att umgås med mina kompisar. Johan kommer jag inte kunna finna så mycket tid till, än mindre råd. Men jag ska göra mitt bästa. Det _ska_ funka. Jag älskar honom för mycket för att ge upp.
Mah bebeh is finer than yours.
Bitch.
Nu ska jag klaga lite på mig själv också. Om du inte orkar med sånt, sluta läsa här, please.
Jag har gått upp i vikt över sommaren, as usual. Men det känns som att det är mer än vanligt nu. Och jag får damp. Seriös ångest. Jag kan inte börja träna än för att jag är sjuk. Jag kan inte be pappa börja fixa mer nyttig mat för han skulle bara tycka att jag är jättelöjlig. Men det är jag inte. Jag mår _extremt_ dåligt över hur jag ser ut just nu. Jag kan ärligt talat säga att jag hatar mig själv.
Och ja, JAG VET att jag inte är tjock. Så, nu har jag fått det sagt. Men jag har varit smalare. Och jag saknar den kroppen så abnormt mycket. Det går inte en dag utan att jag ångrar att jag bytte p-piller under den korta perioden. Det går inte en måltid utan att jag funderar på att spy upp skiten efter. Men det är inte värt brukar jag komma fram till. Dock börjar jag tvivla mer och mer på det. Det känns ändå rätt värt just nu. För jag orkar inte se ut såhär längre.
Jag hatar också det faktum att jag inte riktigt vet vem fan jag är. Jag har ingen riktig koll på hur jag vill klä mig, än mindre hur jag _kan_ klä mig utan att se ut som en jävla kossa. Allting sitter helt skevt och jag ser bara allmänt.. tjock ut. Så jag finner knappt någon motivation till att gå ut och handla kläder längre. Ingenting funkar och jag orkar inte upptäcka att jag gått upp en storlek _till_.
Det skulle vara så lätt att bara ge upp just nu. Jag kommer knappast klara av skolan i år. Eller jo, för jag är en duktig flicka så jag klarar den trots panikångesten, saknaden, hatet och pressen. För det är det jag gör. Är duktig.
Gnällfia är tillbaka. Just warnin' ya.
Kom hem från Malmö igår. Which sucked bigtime. Saknar Johan så inåt helvete. På det så började skolan idag. Jättemysigt att träffa alla mysiga (läs: dryga) människor. Mja, förutom Mange och Per ofc. Dom är faktiskt mysiga på riktigt.
Igår kom jag fram till att det borde finnas kärringfria avdelningar på tåg. Jag satt i en tyst avdelning vid ett fönster (plats med bord) och bredvid mig sitter en tjej ~25 med sin laptop och är allmänt ivägen bara. Detta gör det väldigt svårt för mig att kasta mig ut när mobilen ringer. Så jag svarar och säger att jag sitter i en tyst avdelning och att jag därmed behövde vara just det, tyst. Tant nr. 1 ser lite smått besvärad ut men jag pratade väl i knappt en minut och väldigt lågt. Strax innan jag tänkte lägga på kom tant nr. 2 tillbaka. När hon märker att jag pratar i telefon ser hon lika irriterad ut som en anka med en pinne i röven. Efter en 4-5 sekunder vänder hon sig till tant nr. 1, istället för mig, och frågar om jag vet att det här är en tyst avdelning. Som om hon tror att jag lever i en egen lite bubbla och inte hör ett dugg av vad som händer runt omkring mig. Skitförbannad som jag blev efter att dessutom inte ha rökt på en 3-4 timmar heller säger jag att ja, jag är fullt medveten om det men att det är lite svårt att ta sig ut. Då såg hon ut som en anka med två pinnar i röven. Därefter la jag på. Och bestämde mig för att vara så obnoxious som möjligt resten av resan.
Jag saknar Johan. Är bara halv utan honom. Usch.
Annars har Malmö varit helt underbart. Trots att det suger att vara borta från allihopa här hemma. Men jag måste ju passa på när det väl är lov. Jag har hela terminen på mig att umgås med mina kompisar. Johan kommer jag inte kunna finna så mycket tid till, än mindre råd. Men jag ska göra mitt bästa. Det _ska_ funka. Jag älskar honom för mycket för att ge upp.
Mah bebeh is finer than yours.
Bitch.
Nu ska jag klaga lite på mig själv också. Om du inte orkar med sånt, sluta läsa här, please.
Jag har gått upp i vikt över sommaren, as usual. Men det känns som att det är mer än vanligt nu. Och jag får damp. Seriös ångest. Jag kan inte börja träna än för att jag är sjuk. Jag kan inte be pappa börja fixa mer nyttig mat för han skulle bara tycka att jag är jättelöjlig. Men det är jag inte. Jag mår _extremt_ dåligt över hur jag ser ut just nu. Jag kan ärligt talat säga att jag hatar mig själv.
Och ja, JAG VET att jag inte är tjock. Så, nu har jag fått det sagt. Men jag har varit smalare. Och jag saknar den kroppen så abnormt mycket. Det går inte en dag utan att jag ångrar att jag bytte p-piller under den korta perioden. Det går inte en måltid utan att jag funderar på att spy upp skiten efter. Men det är inte värt brukar jag komma fram till. Dock börjar jag tvivla mer och mer på det. Det känns ändå rätt värt just nu. För jag orkar inte se ut såhär längre.
Jag hatar också det faktum att jag inte riktigt vet vem fan jag är. Jag har ingen riktig koll på hur jag vill klä mig, än mindre hur jag _kan_ klä mig utan att se ut som en jävla kossa. Allting sitter helt skevt och jag ser bara allmänt.. tjock ut. Så jag finner knappt någon motivation till att gå ut och handla kläder längre. Ingenting funkar och jag orkar inte upptäcka att jag gått upp en storlek _till_.
Det skulle vara så lätt att bara ge upp just nu. Jag kommer knappast klara av skolan i år. Eller jo, för jag är en duktig flicka så jag klarar den trots panikångesten, saknaden, hatet och pressen. För det är det jag gör. Är duktig.
Kommentarer
Postat av: Laura
Hej kommer du ihåg mig? Vi brukade umgås innan du lämnade mig i stockholm!! buhuuU!! tänkte bara påpeka att du fan inte är duktig med mig, du är rebellisk!! vi borde starta en rebellisk grupp som bara går runt och är allmänt...rebelliska! puzzz<3
Postat av: 2d Animation
Thanks for your hard work,the info ,links , and rescourses are an asset to our business.
Trackback
