Till alla er
Jag mår inte bra. Det är väl en sak. En större sak än vad många tror antar jag. Buhu, Martina mår dåligt igen, orka.
Moving on. Jag är inte den som klagar mycket på vänner, egentligen. Jag klarar på allt annat. Det jag menar är att jag inte klagar på vänner som inte hör av sig. För att förr eller senare hörs man. Jag lägger inte ansvaret på någon annan utan vet att jag också kan ta upp telefonen och skicka iväg ett sms.
Moving on. Jag är inte den som klagar mycket på vänner, egentligen. Jag klarar på allt annat. Det jag menar är att jag inte klagar på vänner som inte hör av sig. För att förr eller senare hörs man. Jag lägger inte ansvaret på någon annan utan vet att jag också kan ta upp telefonen och skicka iväg ett sms.
Det är väl bara en sak som tar emot. Det faktum att det alltid är jag som tar upp den där jävla telefonen (gällande vissa, inte alla), och jag kan inte hjälpa att tänka att dom kanske inte gör det för att dom helt enkelt inte vill veta av mig längre. Så jag tar inte upp den där jävla telefonen av ren rädsla. Kanske. Eller nåt.
Varenda gång man ses av misstag är det alltid "åh va längesen, vi måste ses oftare" och BLA-FUCKING-BLA. Ja, jag fortsätter vara lika rädd, för sånt säger man väl alltid. Av ren artighet egentligen.
Fastän jag har haft en underbar sommar och vinter har jag förlorat mer än jag insett. Jag vann ett hjärta men.. Det känns som att alla andra svalnar och försvinner. Jag har förlorat en nära vän. Min självdestruktivitet har gjort allt annat än minskat. Samma med mitt självhat.
Jag har aldrig mått såhär dåligt. Ärligt talat. Kanske för att jag inte vet någon annan ångesthantering än den jag hållt på med i flera år. Och jag vill inte göra det. Men det har hänt, inte ofta men tillräckligt.
Det är inget jag berättar för någon. Förutom Johan. Fastän jag så gärna vill att någon av dom som ska föreställa mina vänner ska sätta sig ner med mig och lyssna. Säga att allt kommer bli okej, att jag inte är ett stort fett jävla misslyckande och att jag kommer klara mig. Men framförallt, att dom finns där för mig. Man behöver faktiskt bli påmind ibland för nu känns det som att är så jävla långt borta.
Jag gråter mig till sömns nästan varje natt nuförtiden. Det börjar kännas lite jobbigt faktiskt.
Så om ni nu finns där.. Kan ni finnas där för mig?
Varenda gång man ses av misstag är det alltid "åh va längesen, vi måste ses oftare" och BLA-FUCKING-BLA. Ja, jag fortsätter vara lika rädd, för sånt säger man väl alltid. Av ren artighet egentligen.
Fastän jag har haft en underbar sommar och vinter har jag förlorat mer än jag insett. Jag vann ett hjärta men.. Det känns som att alla andra svalnar och försvinner. Jag har förlorat en nära vän. Min självdestruktivitet har gjort allt annat än minskat. Samma med mitt självhat.
Jag har aldrig mått såhär dåligt. Ärligt talat. Kanske för att jag inte vet någon annan ångesthantering än den jag hållt på med i flera år. Och jag vill inte göra det. Men det har hänt, inte ofta men tillräckligt.
Det är inget jag berättar för någon. Förutom Johan. Fastän jag så gärna vill att någon av dom som ska föreställa mina vänner ska sätta sig ner med mig och lyssna. Säga att allt kommer bli okej, att jag inte är ett stort fett jävla misslyckande och att jag kommer klara mig. Men framförallt, att dom finns där för mig. Man behöver faktiskt bli påmind ibland för nu känns det som att är så jävla långt borta.
Jag gråter mig till sömns nästan varje natt nuförtiden. Det börjar kännas lite jobbigt faktiskt.
Så om ni nu finns där.. Kan ni finnas där för mig?
Kommentarer
Trackback
