Hope there's someone
http://www.youtube.com/watch?v=I0TBmXolGxA&feature=fvst
Ännu ett deppinlägg på g. Men vad ska jag göra? Jag orkar inte bära på det här längre.
Under de senaste 63 timmarna ungefär har jag tänkt på självmord oräkneligt många gånger. Jag mår så jävla fittigt dåligt. Smärtan i magen strålar upp mot bröstet och ibland börjar det sticka och trycka och jag brister ut i ren panik. För att jag är så rädd. Det känns som att det redan är slut. Att jag går och väntar på min fällande dom.
Men jag undrar vilken funktion jag egentligen fyller här. Jag känner mig som en obetydlig spik i ett stort maskineri. Skulle jag försvinna skulle det inte vara någon fara. Ingenting skulle gå sönder. Allt fortsätter bara. Vilket det gör just nu medan jag faller i bitar. Det är för mycket. Jag måste fixa skolan, fixa mitt förhållande, fixa mig själv, jobba mer, städa mer, måla mer, vara mer med mina vänner, spara mer, tänka på framtiden mer, planera mer, prioritera bättre, sluta klaga, tänka mer på andra, sluta vara jobbig mot Johan, sluta vara sur mot pappa, ringa psyk. Det tar aldrig slut. Men jag tar snart slut. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte hålla mig rökfri för det känns som att det är det enda som kan vara konstant i mitt liv. Allt annat försvinner. Jag har tre människor jag litar på till tusen procent. En kommer försvinna snart och det känns inuti. Det har redan brustit en gång. Mitt i alltihopa just nu vet jag inte om jag kommer orka en gång till.
Jag försöker så mycket. Jag har slutat sätta mig själv först för att jag vill att allt annat ska hålla. Ett litet tag till bara. En stund. Men jag är inte lycklig i alla fall. Det finns alltid något mer jag måste göra. Jag vill inte be om mer av Johan för att jag är livrädd för att det ska ta slut. Jag nöjer mig med det lilla 'jag älskar dig' utan några fina atteraljer. Vad skulle han mer säga? Jag vet inte, han vet inte heller. Jag måste sluta be om mer. Om det så är på bekostnad av mig själv.
Jag säger inte till någon annan för jag vet inte vem jag ska gå till, vem som kommer förstå och fortsätta förstå. Vem som inte kommer försvinna direkt efter igen utan att fråga dagen efter. Hur jag egentligen mår. För att jag mår inte bra, jag mår aldrig bra. Det är bara något man säger för att ingen ska komma för nära fastän man vill att någon ska komma nära mer än någonsin. Se mig. Hjälp mig.
Jag är så trött på att förlora. Snälla.
Ännu ett deppinlägg på g. Men vad ska jag göra? Jag orkar inte bära på det här längre.
Under de senaste 63 timmarna ungefär har jag tänkt på självmord oräkneligt många gånger. Jag mår så jävla fittigt dåligt. Smärtan i magen strålar upp mot bröstet och ibland börjar det sticka och trycka och jag brister ut i ren panik. För att jag är så rädd. Det känns som att det redan är slut. Att jag går och väntar på min fällande dom.
Men jag undrar vilken funktion jag egentligen fyller här. Jag känner mig som en obetydlig spik i ett stort maskineri. Skulle jag försvinna skulle det inte vara någon fara. Ingenting skulle gå sönder. Allt fortsätter bara. Vilket det gör just nu medan jag faller i bitar. Det är för mycket. Jag måste fixa skolan, fixa mitt förhållande, fixa mig själv, jobba mer, städa mer, måla mer, vara mer med mina vänner, spara mer, tänka på framtiden mer, planera mer, prioritera bättre, sluta klaga, tänka mer på andra, sluta vara jobbig mot Johan, sluta vara sur mot pappa, ringa psyk. Det tar aldrig slut. Men jag tar snart slut. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte hålla mig rökfri för det känns som att det är det enda som kan vara konstant i mitt liv. Allt annat försvinner. Jag har tre människor jag litar på till tusen procent. En kommer försvinna snart och det känns inuti. Det har redan brustit en gång. Mitt i alltihopa just nu vet jag inte om jag kommer orka en gång till.
Jag försöker så mycket. Jag har slutat sätta mig själv först för att jag vill att allt annat ska hålla. Ett litet tag till bara. En stund. Men jag är inte lycklig i alla fall. Det finns alltid något mer jag måste göra. Jag vill inte be om mer av Johan för att jag är livrädd för att det ska ta slut. Jag nöjer mig med det lilla 'jag älskar dig' utan några fina atteraljer. Vad skulle han mer säga? Jag vet inte, han vet inte heller. Jag måste sluta be om mer. Om det så är på bekostnad av mig själv.
Jag säger inte till någon annan för jag vet inte vem jag ska gå till, vem som kommer förstå och fortsätta förstå. Vem som inte kommer försvinna direkt efter igen utan att fråga dagen efter. Hur jag egentligen mår. För att jag mår inte bra, jag mår aldrig bra. Det är bara något man säger för att ingen ska komma för nära fastän man vill att någon ska komma nära mer än någonsin. Se mig. Hjälp mig.
Jag är så trött på att förlora. Snälla.
Kommentarer
Trackback
