A small boy just started to cry
Vad jag hade tänkt skriva har jag ingen aning om. Men jag skriver ändå. Kom nyss hem efter att ha varit ute med Sofia och diskuterat livets stora frågor, såsom att japaner inte är bra skådespelare. Jag mår rätt bra faktiskt.
Jag har funderat på varför jag har så svårt för att berätta för andra när jag mår riktigt jävla dåligt. Som någon dag förra veckan. Jag låg på köksgolvet och hetsgrät och hyperventilerade av.. Ingen riktig anledning. Jag kände en sån extrem lust till att bara skära upp hela armarna. Men det gjorde jag inte, låg och bankade i golvet istället. Rätt effektivt faktiskt, fick dock ett fint blåmärke efter men det hör väl till.
Det har jag väl berättat för två personer. Inte i detalj, som jag har skrivit här, men på ett ungefär. Samma dag senare på kvällen mådde jag fortfarande extremt kasst när jag gick ut och träffade en vän. Jag sa att jag mådde bra. Varför? Ingen aning.
Hmmm....tycker du att det är lättare eller svårare att prata med nån som inte är så nära?
Det är lättare
Jag har också svårt för att, på ett mer ingående än det rent nödvändiga, berätta för någon att jag mår dåligt. Trots att jag överlag ser mig som öppen men min psykiska ohälsa och driver en blogg om sjukdomen ifråga.
Jag tror att det handlar om skam. I alla fall för min del. Jag kan lätt skämmas över min svaghet. Eller dumhet, kanske är ett bättre ord. Tycker väl på något plan att jag borde vara klokare än att jag låter mig dras ner i ett mentalt mörker. Och såklart hela biten med att folk ändå inte förstår. 'Cause frankly... they don't. Oftast inte. Och jag gillar inte att få mina problem förminskade. Då håller jag hellre helvetet tätt intill mig själv.
