500 days of Summer
Det är världens vackraste film. Sjukt. Jag har aldrig känt så många känslor på en och samma gång, pga en film förstås. Hela jag är ju ett känslomässigt vrak så. Jaja. Struntsamma.
Glad för tillfället. Men lite förvirrad, vet inte riktigt vad jag känner. Men jag har en klump av oro i magen, som alltid. People always leave. Jag vet att det kommer någon gång men det som gör mig så frustrerad är att jag inte kan koppla av och bara njuta medan det varar. Det är ju det man ska göra. Leva nu och (med risk för att låta överdrivet poetisk) inte begrava sig i framtidens sorger. Lev bara för fan. Önskar att jag var lite mer som Sofia och bara tog en dag i taget.
Pappa säger alltid att jag ska planera. Men sanningen är att jag inte kan. Hela min vardag formas efter mitt humör. Det går inte att sitta och hetsgråta och samtidigt försöka skriva en uppsats om renässansen. Det går inte att bara sitta hemma när man är hypermanisk. Det bara går inte.
Jag behöver något mer. Varför är jag så lycklig, så fruktansvärt lycklig, när du är där, för att sedan när du är borta bara må skit? Inte må skit för att jag saknar dig, utan för att du ska lämna mig. När jag inte är där. Jag har svaret på frågan egentligen. Men om det nu är svaret, har jag då verkligen gått vidare precis som det känns att jag har? Mitt psyke är så komplicerat. Stackars lilla psykolog som ska träffa mig på onsdag.
Jag måste sluta överanalysera alla små händelser. Allting som kan tyda på något negativt analyserar jag sönder till den grad att jag kan ligga och hetsgråta över ett sms som jag VET inte betyder något negativt alls i denna värld. Varför är det så?
Kan ingen bara, be mig lugna ner mig? Säga att allting kommer bli okej? Och att dom finns kvar, fastän jag inte är så bra och duktig alla gånger?
Fruktansvärt rolig resa hem från bion ikväll förresten. Dom två vännerna och Ella<3
Glad för tillfället. Men lite förvirrad, vet inte riktigt vad jag känner. Men jag har en klump av oro i magen, som alltid. People always leave. Jag vet att det kommer någon gång men det som gör mig så frustrerad är att jag inte kan koppla av och bara njuta medan det varar. Det är ju det man ska göra. Leva nu och (med risk för att låta överdrivet poetisk) inte begrava sig i framtidens sorger. Lev bara för fan. Önskar att jag var lite mer som Sofia och bara tog en dag i taget.
Pappa säger alltid att jag ska planera. Men sanningen är att jag inte kan. Hela min vardag formas efter mitt humör. Det går inte att sitta och hetsgråta och samtidigt försöka skriva en uppsats om renässansen. Det går inte att bara sitta hemma när man är hypermanisk. Det bara går inte.
Jag behöver något mer. Varför är jag så lycklig, så fruktansvärt lycklig, när du är där, för att sedan när du är borta bara må skit? Inte må skit för att jag saknar dig, utan för att du ska lämna mig. När jag inte är där. Jag har svaret på frågan egentligen. Men om det nu är svaret, har jag då verkligen gått vidare precis som det känns att jag har? Mitt psyke är så komplicerat. Stackars lilla psykolog som ska träffa mig på onsdag.
Jag måste sluta överanalysera alla små händelser. Allting som kan tyda på något negativt analyserar jag sönder till den grad att jag kan ligga och hetsgråta över ett sms som jag VET inte betyder något negativt alls i denna värld. Varför är det så?
Kan ingen bara, be mig lugna ner mig? Säga att allting kommer bli okej? Och att dom finns kvar, fastän jag inte är så bra och duktig alla gånger?
Fruktansvärt rolig resa hem från bion ikväll förresten. Dom två vännerna och Ella<3
Kommentarer
Trackback
