Duktig flicka

And that's you.

Själv slutade jag tro på kärleken ett tag. För att den bara svek. Men det är något konstigt, som gång på gång får en att tro igen. Som bygger upp det som rasar om och om igen. Jag tror. Just nu. Men med tro kommer rädsla för att tron ska försvinna igen. Att det som byggts upp ska rasa igen och man är rädd för att kraften kommer att försvinna när man är tvungen att bygga upp allt igen.

Jag tänker inte vara ledsen. Utan glad för att du, och jag, har hittat en ny. Jag hoppas att hon gör dig lycklig. Men det är klart att jag funderar. Kommer du älska henne som du älskade mig? Kommer hon älska dig, som jag älskade - och fortfarande älskar - dig?
Jag tror att det är omöjligt. Det är något med den första stora kärleken. Känslan är oförglömlig. De bästa stunderna går inte att radera, därför kan det vara lite jobbigt att gå vidare. Jag har iallafall blundat för de dåliga stunderna vi hade i slutet. Det allra bästa, är finare att komma ihåg. Men det gör en ledsen. Oundvikligen.

Kärlek är ingen tävling. Därför ska jag inte vara ledsen. Jag är lycklig för det jag har nu, för det är helt underbart. Och jag hoppas att du är precis lika lycklig.