Typ till Victor, eller alla om ni så vill
Bara så alla vet så känner jag mig värdelös och det här är ännu en jävla fittvärdelös dag. Jag blir irriterad på allt, till och med min mormor fastän hon är bäst i världen för att hon hjälpte mig igår. Fan ta mig. Fan ta världen.
Jag vet inte vad jag ska göra eftersom du har sagt att jag inte kan göra någonting. Jag försöker och försöker men det är så sjukt svårt att bara släppa taget och inse att man snart är ensam igen. Snart så. Vi vet båda att den dagen kommer men jag vill gärna få ta mig ur min typ, ja, depression innan jag orkar ta hand om något annat.
Jag har varit en värdelös flickvän senaste månaden, då du har varit osäker. Vilket jag har fått fruktansvärd ångest över. Och om det nu tar slut på grund av det så visst, då har jag lärt mig något till nästa förhållande men är det verkligen bara jag som har gjort fel här? Man kan jämföra det med att uppfostra ett barn. Skämmer man bort det otroooligt mycket bara för att man älskar det så går det inte att sen komma och ställa krav, alla människor fungerar så. Till och med jag. Du skämde bort mig så sjukt mycket med att göra som jag ville, och sen helt plötsligt börjar du säga emot. Visst det är inget fel med att ha en egen vilja, det uppmuntrar jag, men att komma med den så sent är otroligt fel, och faktiskt lite elakt mot mig. Jag blev van vid ditt beteende, sen förändrades du och jag blev totalchockad. Hur ska jag reagera egentligen? Du kan ju pröva att gå i mina skor en dag så får du se hur det känns. Hur det känns att känna sig helt ensam och blottad med en massa känslor som man inte vet var man ska göra av. Att inte veta varifrån smärtan kommer, men veta att det bara finns en enda sak som faktiskt göra det bättre, som stillar ett konstigt behov.
Jag är så dum i huvudet så att jag faktiskt tror att du gått & blivit kär i någon annan, fastän du säger att kärlek gör för ont just nu. Men vad ska jag tro? Det känns bara så för mig. Kärlek borde bara inte kunna försvinna utan att det är ömsesidigt. Men den gör det. Den försvinner och det gör så jävla ont. Det värker och känns som att någon vill slita ut något som man desperat håller fast vid för att det känns som att man mister den delen av sig själv som faktiskt var ljus och positiv. Jag struntar i om du säger att du alltid kommer finnas där för mig och älska mig, det hjälper inte. Det kan faktiskt göra lite ondare eftersom att när jag ser på dig verkar du inte ha det minsta ont, vad fan är du? Immun?! Det kommer aldrig vara samma sak igen. Kanske om ett år eller två. Men det kommer ta så lång tid för mig att komma över dig om du nu gör slut med mig. Som en evighet men ändå inte. Efteråt kommer det känns som tio minuter, jag vet.
Jag som har längtat efter lite frihet vill inte ha den längre. Att vara fri, är att vara sårbar. Du var min sköld som hjälpte mig och skyddade mig mot det onda. Allt gott du har gjort för mig kommer ingen annan någonsin kunna göra. Men jag faller tillbaka långsamt utan dig. Jag försöker ta mig vidare och låta dig vara för dig själv och ha kul, men oron är för mycket. Ångesten blir för stor och allt känns bara svart. Jag har inte känt såhär på flera år. Jag har inte haft såhär ont. Jag vill inte falla tillbaka. Jag vill inte ha frihet längre, för det är precis som man säger att man vet inte hur mycket man älskar något förrän man förlorar det. Jag vill känna mig trygg och säker i din famn igen, inte i någon annans. Men det är knappt så jag känner mig trygg i din längre eftersom jag inte vet hur länge den kommer finnas där för mig. Fan. Jag älskar ju dig. Jag gör allt för dig. Och om det inte räcker så vet jag inte vad jag gör sen. Men jag kommer alltid att älska dig. Och finnas där om du någonsin vill komma tillbaka om det tar slut.
Jag vet inte vad jag ska göra eftersom du har sagt att jag inte kan göra någonting. Jag försöker och försöker men det är så sjukt svårt att bara släppa taget och inse att man snart är ensam igen. Snart så. Vi vet båda att den dagen kommer men jag vill gärna få ta mig ur min typ, ja, depression innan jag orkar ta hand om något annat.
Jag har varit en värdelös flickvän senaste månaden, då du har varit osäker. Vilket jag har fått fruktansvärd ångest över. Och om det nu tar slut på grund av det så visst, då har jag lärt mig något till nästa förhållande men är det verkligen bara jag som har gjort fel här? Man kan jämföra det med att uppfostra ett barn. Skämmer man bort det otroooligt mycket bara för att man älskar det så går det inte att sen komma och ställa krav, alla människor fungerar så. Till och med jag. Du skämde bort mig så sjukt mycket med att göra som jag ville, och sen helt plötsligt börjar du säga emot. Visst det är inget fel med att ha en egen vilja, det uppmuntrar jag, men att komma med den så sent är otroligt fel, och faktiskt lite elakt mot mig. Jag blev van vid ditt beteende, sen förändrades du och jag blev totalchockad. Hur ska jag reagera egentligen? Du kan ju pröva att gå i mina skor en dag så får du se hur det känns. Hur det känns att känna sig helt ensam och blottad med en massa känslor som man inte vet var man ska göra av. Att inte veta varifrån smärtan kommer, men veta att det bara finns en enda sak som faktiskt göra det bättre, som stillar ett konstigt behov.
Jag är så dum i huvudet så att jag faktiskt tror att du gått & blivit kär i någon annan, fastän du säger att kärlek gör för ont just nu. Men vad ska jag tro? Det känns bara så för mig. Kärlek borde bara inte kunna försvinna utan att det är ömsesidigt. Men den gör det. Den försvinner och det gör så jävla ont. Det värker och känns som att någon vill slita ut något som man desperat håller fast vid för att det känns som att man mister den delen av sig själv som faktiskt var ljus och positiv. Jag struntar i om du säger att du alltid kommer finnas där för mig och älska mig, det hjälper inte. Det kan faktiskt göra lite ondare eftersom att när jag ser på dig verkar du inte ha det minsta ont, vad fan är du? Immun?! Det kommer aldrig vara samma sak igen. Kanske om ett år eller två. Men det kommer ta så lång tid för mig att komma över dig om du nu gör slut med mig. Som en evighet men ändå inte. Efteråt kommer det känns som tio minuter, jag vet.
Jag som har längtat efter lite frihet vill inte ha den längre. Att vara fri, är att vara sårbar. Du var min sköld som hjälpte mig och skyddade mig mot det onda. Allt gott du har gjort för mig kommer ingen annan någonsin kunna göra. Men jag faller tillbaka långsamt utan dig. Jag försöker ta mig vidare och låta dig vara för dig själv och ha kul, men oron är för mycket. Ångesten blir för stor och allt känns bara svart. Jag har inte känt såhär på flera år. Jag har inte haft såhär ont. Jag vill inte falla tillbaka. Jag vill inte ha frihet längre, för det är precis som man säger att man vet inte hur mycket man älskar något förrän man förlorar det. Jag vill känna mig trygg och säker i din famn igen, inte i någon annans. Men det är knappt så jag känner mig trygg i din längre eftersom jag inte vet hur länge den kommer finnas där för mig. Fan. Jag älskar ju dig. Jag gör allt för dig. Och om det inte räcker så vet jag inte vad jag gör sen. Men jag kommer alltid att älska dig. Och finnas där om du någonsin vill komma tillbaka om det tar slut.
Kommentarer
Trackback
