Jag hatar män
Jag erkände helt enkelt att jag hatade män.
Polarna som läste min text kände igen sig i mina ord. Efter att ha kollat på senaste avsnittet av Big Brother känns den än mer aktuell. Så här är den. Med en stor puss till Big Brother-Emma och Kitty som kämpar i huset:
- Stå på er! Vare sig ni hatar män eller inte.
Jag hatar män. Jag hatar verkligen män så högt och så starkt, att jag varken vill kan, eller orkar dölja det.
Detta förbannade släkte. Förbannat för att gud eller någon annan patriark får dem att tjäna honom, förbannat för att de ställer upp på att underordna sig och sparka på oss i sin tur.
Jag är förbannad på att de gör oss till sina slavar, för att vi ska få deras känslor i gengäld. Förbannad för de okontrollerbara svängningarna som finns hos dem som de inte kan tolka. Förbannad för deras förbannat dåliga självkännedom, förbannad för att de får en att själv konstant känna sig otillräcklig.
Förbannad för att jag fostrats till att känna och bejaka det, förbannad till att jag fostrats att ta ansvar för andra, förbannad för att jag fostrats till att rädda dem.
Å nej, det är inte bara sexuella relationer det handlar om - det gäller allt och hela livet. Från fäder, till bröder, till söner. Vi gör allt för dem och hatar dem som tack bakom deras ryggar för att de vägrar att älska oss.
Tänk om kvinnor bara skulle strejka. Lägga ner all omsorg, all energi och kärlek de känner för män. Då skulle världen fullständigt kollapsa, i alla fall den värld vi har närmast oss.
För underordning upprätthålls på olika sätt och här i vår del av världen handlar det ofta om den så kallade "kärleken", eller omsorgen om man så vill. För att pappa inte ska slita ut sig och dö i förtid måste han tas omhand, för att brors känslor inte ska såras måste han få vara bäst, för att inte såra mannens självkänsla får man inte klaga öppet i sängen...
Så tassar kvinnor på tå, sviker varandra, prioriterar bort varandra, skyller på varandra: för utan en man är vi ingenting. Utan en man är vi ingenting. Utan en man är vi ingenting. Det mantra vi lärt oss sen vi var små, det mantra som fyller oss från alla håll.
Jag hatar verkligen män. Jag hatar dem för att de får ut frukterna av våra känslor och av vår underordning, för att de är sådana fega jävla kräk. Fega jävla kräk, som inte sätter sig upp mot dem som förtrycker dem, utan i stället vänder det mot oss.
Jag hatar dem för vad de gör mot oss, och jag är förbannat trött på att hata mig själv för att jag finner mig i min roll och min lott.
Den man som inte kan se sanningen i vitögat ska aldrig komma och snacka om kvinnoförtryck.
Det är dags att sparka uppåt. Tro inte att kvinnor vinner på att besvara makt och våld med icke-våld. Huka er alla jävlar. Nu räcker det!"
-Klara Tovhult
