Duktig flicka

Sitter och kollar igenom bilder jag lagt upp på bilddagboken under typ två år. Det är så mycket jag saknar. Jag saknar all tid jag hade för allt. Nu har jag ingen tid. Ledig tid alltså. Jag har inte blivit van vid allt jävla plugg, så självklart skapar jag mer ledig tid eftersom jag inte orkar plugga. Det är ett mirakel att jag inte har någon IG-varning alls. Jag har faktiskt hyfsade betyg. Men tiden. Den bara försvinner. Jag saknar all tid jag hade för mina vänner, nu kan jag inte ens skapa tillräckligt med tid för dom. Jag saknar tvåsamheten, att någon fanns där och sa att jag var snygg, dagligen. Nu hör jag det bara när jag säger att jag känner mig skitful. Tack.

Tvåsamheten typ. Försvinner. Är det mitt fel? Egentligen inte, men det känns så. För jag har bara gjort fel på sistone, nu har jag förvisso försökt skärpa mig. Inte vara sur. Inte vara ledsen. Inte ha några känslor alls? Jag vet inte. Allt känns bara väldigt väldigt.. ensamt. Visst, jag har alla mina underbara vänner och släktingar men fan.. Jag vill ha det där igen, utan att känna att jag måste.. Fan, jag vet inte vad jag snackar om egentligen. Jag är bara väldigt förvirrad och det känns som att jag måste trippa runt på tår för att inte göra någon skada, jag går på nålar. Trampar jag fel rasar allt. Och jag orkar inte när saker rasar. Därför ska jag bli en ö, en sten. Lyssna på låten så kanske ni förstår mig.
Tar det slut kommer ingen in igen. Jag orkar inte ha såhär ont igen, vill inte känna mig såhär.