COZMO
Idag satt jag, i min stillhet, alldeles lugnt och läste min cosmopolitan. Där jag stöter på ett påstående som säger att om man är väldigt svartsjuk på sin pojkvän så är det ett tecken på att man egentligen inte vill vara tillsammans med denne. Jasså? Jag är en väldigt svartsjuk människa. Det kan vara världens minsta grej, som att han gör hjärtan till en annan brud (brinn i helvetet, brudjävel) eller bara säger att någon skådespelerska är snygg. Hemskt, jag vet. Men vad fan ska jag göra åt saken?
En sak har livet lärt mig och det är att inte lita på killar. Att inte lita på att dom ska finnas där för en när man mår skit. Än en gång har jag gjort det, än en gång har jag blivit sviken. Men ändå hänger man kvar, desperat och bara vill att det ska funka. Man tänker att det säkert är annorlunda den här gången, alla killar är ju inte lika dumma. Eller? JO, det är dom. Till slut iallafall.
Hur mycket jag än ändrar på mig, hur mycket jag än gör så går det inte. Men fan så försöker jag intala mig själv att det inte är mitt fel. För det är det fan inte. Jag förtjänar mer än den här skiten. Mer än dig. Även fast du har gett mig så mycket det senaste året. Visst, det är mycket jag har tagit för givet. Saker du gjorde o.s.v. Men nu, nu är det jag som ger och ger och ger. Och jag tänker fan inte vara lika mycket av en toffel som du har varit tills nu. Borde inte vi båda försöka ge lika mycket nu när jag äntligen ändrat på mig, eller har jag fel?
Visst du har känt dig instängd. Jag med. Du har förlorat tid med dina kompisar. Vems fel är det egentligen? Inte mitt, så kom fan inte och säg "jag vet inte..".
Jag har fått nog. Men ändå inte. Det är så jävla svårt att släppa taget om det man tror har räddat ens liv. Jag måste bara inse att den enda som har räffat mitt liv är jag själv.
En sak har livet lärt mig och det är att inte lita på killar. Att inte lita på att dom ska finnas där för en när man mår skit. Än en gång har jag gjort det, än en gång har jag blivit sviken. Men ändå hänger man kvar, desperat och bara vill att det ska funka. Man tänker att det säkert är annorlunda den här gången, alla killar är ju inte lika dumma. Eller? JO, det är dom. Till slut iallafall.
Hur mycket jag än ändrar på mig, hur mycket jag än gör så går det inte. Men fan så försöker jag intala mig själv att det inte är mitt fel. För det är det fan inte. Jag förtjänar mer än den här skiten. Mer än dig. Även fast du har gett mig så mycket det senaste året. Visst, det är mycket jag har tagit för givet. Saker du gjorde o.s.v. Men nu, nu är det jag som ger och ger och ger. Och jag tänker fan inte vara lika mycket av en toffel som du har varit tills nu. Borde inte vi båda försöka ge lika mycket nu när jag äntligen ändrat på mig, eller har jag fel?
Visst du har känt dig instängd. Jag med. Du har förlorat tid med dina kompisar. Vems fel är det egentligen? Inte mitt, så kom fan inte och säg "jag vet inte..".
Jag har fått nog. Men ändå inte. Det är så jävla svårt att släppa taget om det man tror har räddat ens liv. Jag måste bara inse att den enda som har räffat mitt liv är jag själv.
Kommentarer
Trackback
